Mitt ärr är paradoxalt nog enormt men ändå osynligt. Det syns inte men påverkar allt. Det sitter på insidan men känns som tyngder på mina axlar. Som betong som bundits fast runt anklarna som gör varje steg prövande svårt.
Många har ärr som mitt. De är inga skråmor, inga sår utan djupa brunnar av intensitet. Det är ett livets märke, en prövning vars smärta om möjligtvis bleknar men aldrig helt försvinner. Något man måste lära sig att leva med, val man måste acceptera att man gjort, misstag man aldrig gör om, insikter man lärt för kommande liv och erfarenheter man delar med andra.
Ärren är kompromisslösa. De tar varken hänsyn till omständighet eller erfarenhet. Rättvisa existerar därför inte, istället är det ödesmaktens regler som driver ärrets raseri. Vi är alla underlägsna livets märken. En tröstande vetskap i hopplöshetens makt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar