Det liv jag lever

Alldeles ny...

2011-05-15T10:15:00.004+02:00

...är hon, för det blev en hon till. En hon som ska heta Maija Elly Möller. 2771g lätt och 46 cm kort gjorde hon entré efter 1 timme och en kvart uppe på förlossningen. Det gick snabbt den här gången med och det var tur att jag kände barnmorskan som tog emot oss när vi kom, annars hade vi nog fått vända och åka hem...vilket vi hade klarat men vi skulle aldrig hunnit ta oss tillbaka till förlossningen. Hursom...bra gick det och alla mår kanon. Martin är en aning sliten...tror mest det beror på anspänningen efter melodifestivalen som vi lyssnade på under förlossningen.

Lägger ut en talande bild på två utmattade. Och en bara för att vårt nyaste lilla tillskott är för underbart söt. Storasyster är påväg in för att hälsa på och storebror blickar nog ner och vakar över sina båda systrar med ett stort, värmnde leende.

Stort tack för alla gratulationer. /trebarnsmamman

Tre dagar över tiden

2011-05-12T18:24:00.000+02:00

...och då ser man ut som på bilden ovan. Men imorgon är det fredagen den 13de och det skulle inte förvåna mig om bebis vill utmana ödet och komma just då. Blev påmind om att jag inte lagt ut en enda magbild denna graviditet, så tog en lite snabbt för nyfikna som inte sett mig på ett tag.

För övrigt händer det inte mycket här hemma. Jag går och väntar och känner efter. Igår kom mannen hem med fina röda roser till frugan. Tydligen var det 9 år sedan vi såg varandra för första gången. Det måste ju firas med blomster. Själv hade jag ingen aning. Har dock stenkoll på första bröllopsdagen på söndag. Firas den på bb tro?

Nu vattna en förhoppningsvis snart befintlig gräsmatta.

Humörsvängningar

2011-05-02T09:55:00.002+02:00

Livets läxa och jakten på grönt gräs.

2011-04-28T05:48:00.004+02:00

Ibland känns det som att ju mer man anstränger sig desto värre blir det. Läxan här kanske är att bara låta livet vara, flyta på. Se varthän det leder. Vad tror ni? Jag tror jag ska försöka prova på det från och med nu. Släppa lite på kontrollen och bara dras med. (Nu skrattar mannen min eftersom han vet hur stort kontrollfreak jag är) och jag lovar ingenting, jag sa bara att jag skulle försöka.

Milla mår bra och prickarna är nästan borta. Kan väl inte ha varit vattkoppor tänker jag. Kanske någon biverkning av så svår näringsbrist? Enda kruxet är att det skulle kännas bra att veta ifall bebis får för sig att komma ut närmsta tiden. Vill inte utsätta den för livsfara det första jag gör. (Vilket ju faktiskt vattkoppor kan vara för de allra minsta).

Efter en hel veckas isolering här hemma, ska jag så äntligen få komma ut bland folk. Missuppskatta inte det sociala. Gud vad jag har längtat efter folk. Nu ska jag ju bara till återvinningen här i Finspång men ändå, känner jag mig som en ko på sitt första grönbete. Och det bästa av allt: kanske hittar något fynd som jag kan måla om. Jo då, så att, livet går vidare. Efter regn kommer sol och allt det där. Det är klart att vi måste ha det lite jobbigt ibland för att påminnas om hur skönt det är när livet bara flyter på som det ska. När allting är bra.

Nu morgonkaffe. Må väl fina vänner.
PS: Till följd av vår grusplätt på baksidan, som ju borde vara grön så här dags på året, har mannen lovat att så gräs under dagen. För en man med alla tummar mitt i handen är detta stort och bör dokumenteras. Så räkna med bilder. På återseende!

En dikt som träffar rätt

2011-04-26T17:02:00.003+02:00

Min starka mamma

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter kommer jag tassandes på tå. Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå.
Lika ändlös som strandens vågor och hennes smärta, jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta.
Hon bär ett leende, ett leende hon tror hon döljer, men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer.
Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar, men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har.
När jag vakar över min starka mamma...genom himlens öppna dörr, försöker jag förklara att himlens änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr.
Men jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna hon bär. Har du möjlighet gör ett besök och visa henne att du håller henne kär.
Vad hon än säger, hur hon än mår, min starka mamma har ett hjärta föralltid fullt av sår.

Sjukstuga

2011-04-26T16:01:00.009+02:00

Ja, vilken påskhelg vi har haft. Fint väder har det varit och jag har nog inte varit ute mer än någon timme här och där. Istället har vi tagit hand om en magsjuk Milla. En ovanligt envis och svårflirtad magsjuka som helt tog musten ur vår lilla tjej. Två sjukhusbesök och åtskilliga dagar med tvångsmatning á la tesked för tesked eller fem milliliterssprutan var femte minut för att få i henne tillräckligt med vätska får även en kort dag att verka oändlig. Det har varit otäckt att se en annars så aktiv Milla så liv- och orkeslös. Imorse åt hon dock en macka till frukost så illamåendet verkar borta och matlusten/hungern tillbaka. Från det lyckliga ögonblicket tog det ca tre timmar innan nästa sjukdom uppenbarade sig. Vattkoppor. Jajemen, så nu sitter vi här igen och väntar på att tjejen ska friskna till, eller kanske snarare insjukna i kli för att sedan friskna till.

Hoppas att bebis håller sig i magen i de ca 2 veckorna som det tydligen tar att tillfriskna från vattkoppor. Sjukdomen kan ju annars vara farlig för de alldeles nyaste små liven. Trött är jag, tröttare än tröttast, vi som hade kommit in i en bra fas med god sömn och en glad Milla. Det hade varit skönt att få någon vecka eller två med bra sömn innan nästa barn är här. Nog om sjukt.

Lägger ut lite bilder och en film som togs på en trädgårdsarbetande Milla för någon vecka sedan. (se både ovan och nedan)

Kram från sjukstugan!

Vad som helst, när som helst

2011-04-17T07:56:00.003+02:00

Söndag redan...o nästa vecka går jag och magen in i vecka 38 vilket innebär att allt kan hända, när som helst. I går var vi ute och lämnade Milla hos mormor och morfar på landet. Hon är helt underbar den där lilla tjejen, allt som behövs för att hon ska vara nöjd är en och annan sten, en liten skottkärra och morfars vattenkanna. Sen kan man plocka i och ur stenarna i all oändlighet medan man pratar oavbrutet på ett för oss vuxna ännu helt oförståeligt språk. Jag satt där i solen och tittade på underhållningen innan det var dags för The Möllers att fara inåt staden för lite mat på Munken. Hur länge sedan var inte det? Det enda som fattades var det där glaset vin men jag får ta igen det framöver. Sedan blev det en riktig energidusch från Håkan Hellström. Asså, han är helt underbar den där killen och kan nog få vem som helst att glömma problem och bekymmer med sina låtar. Vi var hemma tidigt och gick och la oss skaplig så nu är vi utsövda och har fått helt ny energi för kommande veckor. Känns otroligt bra. Men nu lite kaffe, sedan fortsätta projektet "måla om en byrå" innan Milla-abstinensen blir för påtaglig. Hoppas ni har en lika trevlig helg ni också.

Aj!

2011-04-15T06:23:00.002+02:00

Vaccinationsdag. Och man tycker att jag borde vara van vid alla de tusentals nålar som Theo fick utstå under sin sjukdomsperiod men icke. Det värsta är nog att inte kunna förbereda Milla på något sätt. Att inte kunna tala om mer än att säga att vi ska till doktorn. Hon tittar på mig och rystar på huvudet och säger nej som till allt annat jag säger till henne. Känns lite som man för henne bakom ljuset för helt plötsligt sitter vi där. Jag med henne i knät och håller hennes armar medan hon får aj i benet. Jag vet, det går över fortare än snabbast men ändå känns det som ett svek. Vi har ju klarat det förrut så det ska nog gå bra igen. Om morfar sköter sig vill säga. Han får agera chaufför eftersom min rygg tydligen inte längre klarar timlånga promenader. Blev soffliggandes i onsdags efter mitt träningspass. Både rygg och mage strejkade. Kanske dags att lägga ner gymmet de här veckorna som är kvar. Vardagsmotionen, i form av att jaga ett och etthalvtåring finns ju fortfarande där. Hursom: önska oss lycka till. Och trevlig helg i en förhoppningsvis skinande sol.

Förlåtelse

2011-04-12T12:21:00.007+02:00

Läste ett kapitel om förlåtelse häromdagen och det har fått mig att fundera lite över de orättvisor och mindre bra händelser som jag utsatts för i mitt liv. Det här med förlåtelse är inte lätt och kräver en hel del arbete, men det arbetet, hur tungt det än må vara, är helt klart värt all nedlagd energi i slutändan. Jag har i mitt sorgearbete efter Theo fått jobba en hel del på att förlåta mig själv för saker som jag borde gjort annorlunda, inte alls eller helt enkelt för saker jag borde gjort men aldrig han med. Det har varit ett tufft jobb men jag har kommit en bra bit på väg och inser nu att jag inte kunnat agera mycket annorlunda utifrån den situation jag då befann mig i. Med den information jag sitter på idag däremot är det hur enkelt som helst att vara efterklok och därför också väldigt lätt att dömma och vara brutalt hård mot sig själv. Det arbetet fortsätter och kommer nog så att göra livet ut.

Att förlåta andra är heller inte helt enkelt. Mitt stora arbete har legat i att förlåta ett ex för hans agerande. Lögner, svek, manupulation, slag och hårda ord under en två års period kan göra vem som helst svag. Som tur var hittade jag kragen, tog ett stadigt grepp och lyckades återfå balansen på två stabila fötter. Därefter har jag arbetat länge med förlåtelse, inte för hans skull utan för min egen. Och jag har lyckats för idag känner jag ingenting gentemot den människan och hans allierade. Och det är jag glad för eftersom han inte är värd ett uns mer av min energi.

Det är skönt med förlåtelse. Men förlåtelse ska ges för din egen skull, inte för att någon annan ber om det. Att förlåta ska inte vara enkelt, det kräver arbete och det är just därför det är så stort. Att förlåta är att göra sig själv en björntjänst då du slipper lägga ner mer tankeverksamhet, tårar, känslor på någon som egentligen inte är värd all den kraft och energi som det tar. Att släppa det som hänt och gå vidare, är den bästa hämnd du kan ge din "fiende" och bästa present du kan ge dig själv. Förlåtelse måste också kunna ges för att en relation ska kunna fortgå. Förlåtelse är den större människans kraft. /Kram

En månad kvar idag!

2011-04-07T17:44:00.006+02:00

Trodde att torsdagen skulle bli en sån där dag, ni vet....för innan kl 08.00 hade vi hunnit med både bilproblem i form av ett osammarbetsvilligt batteri och dammsugarkrångel. Men si dagen tog en annan vändning och så här i efterhand är jag riktigt nöjd. Mest nöjd är jag med att jag inte behöver åka på några fler tillväxtkontroller. Bebis har vuxit till sig rejält och ligger nu en bra bit över 2 kg. Med 4 veckor kvar så blir h*n perfekt. (Jennie: trodde du att jag skulle försäga mig ang könet där?) Den 9:de idag och en månad kvar till att vi blir fem i den här familjen. (Har hon inte lärt sig något tänker ni när ni läser att jag tror att bebis ska komma på utsatt dag. Och svaret är nä, ingenting). Igår såg jag filmen "Eat, pray, love" (Ja, hela 2.13 lång, Vilket är rekord för en som tyker det är jobbigt att titta på public service kanalerna eftersom de inte har några reklampauser då man kan springa och göra annat i) Filmen, hur som helst, var helt ok och inte minst tänkvärd. Önskar att jag okså hade ett lika stort mod till förändring när något invant inte känns bra. Varför ska man vara så rädd för det okända? När det egentligen bara är en möjlighet till att få det bättre. Natten med Milla har varit kanon. Inte nog med att hon sovit i stort sett hela natten, hon sov i sin säng också vilket gör det lite enklare för oss andra att sova. Och det har vi gjort, så just nu känner jag mig hel och jag ser fram emot en dag full med roligheter. Bring it! Och ha en riktigt fin helg alla ni som fortfarande följer mig och mitt kaos.

Nöjd

2011-04-06T10:20:00.003+02:00

Martin sa något tänkvärt idag. (Ja, jag vet, plötsligt händer det) Han påpekade att det känns som om vi är förstagångsföräldrar med Milla. Trots fyra och ett halvt år med vår underbara kille så är det så stora skillnader mellan de båda gångerna och mellan barnen så nästan varje situation som uppstår med godingen är helt ny för oss. Visst, sen kan man diskutera minne och att det faktiskt gått sex år sedan Theo var i hennes ålder och därimellan har det hänt en hel del som påverkar vår förmåga att tänka tillbaka på Theo som frisk liten kille och en normal vardag. Men mycket är nytt med Milla eftersom hon är så olik sin bror. Även om vi inte sovit bra den här veckan har den varit betydligt bättre än förra vilket också avspeglas i hennes humör. I allas vårat humör skulle jag tro. Det är ändå skönt att det går åt rätt håll. Och så länge vi gör framsteg är jag nöjd. Det där med nöjd ja. Kan inte sluta tänka på en diskussion jag haft med en vän om just att vara nöjd. Vi är lite oense i frågan eftersom jag tycker att det är bra att vara nöjd med det man har/med den man är. Medan han anser att man inte ska vara nöjd eftersom det bidrar till att man slutar att sträva framåt. Men jag kan inte hålla med där. Det är klart att man hela tiden ska försöka att sträva efter att bli en bättre människa osv men måste man sluta vara nöjd med den man är eller det man har för det. Jag nöjer mig med lite och det tycker jag är bra men det innebär inte att jag slutar törsta efter utveckling. Däremot förstår jag inte vännens tes eftersom jag inte förstår hur han skulle kunna bli nöjd. Jag menar suktar man hela tiden efter mer kan man ju aldrig luta sig tillbaka och känna sig nöjd med någonting alls. Eller har jag fel. Ja, ja tur är väl att vi alla är olika. Imorgon återigen ett läkarbesök för tillväxtkoll och ctg på bebis. Därefter blir det Milla och mamma-tid. Förhoppningsvis i lite finare väder än det vi haft idag. Sol önskas. Kram

Cosmopolitan

2011-04-05T11:38:00.002+02:00

Jo vars, natten gick hyfsat och jag kände mig som en hel människa för första gången på länge i morse när jag vaknade. En ny och ganska behaglig känsla. Igår intervjuades jag för en artikel om hur man går vinnande ur en tuff situation. Kan nog inte riktigt hålla med om ordet vinnande i sammanhanget men jag förstår poängen då det hela handlade om sorg i alla former och hur vi hanterar den på bästa sätt. Artikeln ska vara med i nästa nummer av Cosmopolitan så det är bara att vänta och se. Har idag varit hos Theo. Det var ett tag sedan nu och det känns alltid skönt att få gå den där grusvägen ner till hans grav. Det är så lugnt och tyst. Förutom killen med motorsågen som snart fattade vinken och tog en paus så länge jag var där. Han fick ett tack när jag gick. Så skönt med folk som förstår utan att man behöver säga mycket. Det är väl därför jag trivs så bra på våra träffar i Gryt. Det gör enorm skillnad. Men så är det väl i de flesta situationer. Nu dags för kaffe. Måste hålla kvar känslan av människa så läge jag kan. Kram

Trygghetsbehov

2011-04-04T09:46:00.003+02:00

Vilken vecka det har varit. Jag är otroligt glad att den är över. Det har hänt en hel del roligt också det ska jag inte sticka under stolen med men allting har en tendens att hamna i dimman när man sover nästintill ingenting under en veckas tid. Förutom den trotsperiod hon kommit in i så har Milla skolats in på dagis och det har gått jättebra men tjejen har fått ett extremt trygghetsbehov, vilket inte alls verkar särskilt ovanligt, men detta trygghetsbehov bidrar till en del förändringar här hemma. Bland annat får hon sova mellan mig och Martin om nätterna vilket i natt gick kanonbra. Så från att inte ha sovit en halvtimme i sträck varje natt i en hel vecka sov hon med endast ett uppvak rakt igenom från halv sju till halv sex. Det behövde hon. Det behövde vi, mamma- och pappatvättbjörn som vi numera kallar oss. Men fortsätter det så här så kommer de där mörka ringarna under ögat snart vara ett minne blott och jag kanske kan klara av att hålla mig vaken efter kl 20.00 om kvällarna. Vore roligt för omväxlings skull. Trevligt vore det också att få känna sig någorlunda utvilad till förlossningen. Har varit lite orolig över hur jag ska klara av den med bara några timmars sömn i ryggen. Kanske slipper jag den oron nu. Håller alla tummar jag har. Sitter hemma utan barn för första gången på bra länge. Hon är på dagis och jag försöker tycka att det här känns ok men jag vet inte...tittar på klockan hela tiden, en klocka som sniglar sig fram. Slappna av kanske vore en idé, men jag provar den i morgon. Lovar!

Dagens reflektion

2011-03-25T15:50:00.002+01:00

Fick lite tid över till tankeverksamhet igår i bilen och kom att tänka på hur snabbt vi vuxna dömmer andra. Kan bara bero på rädsla för det okända och lite annorlunda. För okänd mark. Jag kommer ihåg när Theo var sjuk, hade tappat allt sitt hår och därtill hade en stor synlig shunt inopererad under huden i huvudet. Han slet glatt av sig mössan så fort vi kom ner på stan utan att ens reflektera över andras besvärande, frågande och till och med äcklade blickar och viskningar bakom ryggen. Jag såg dem allihop och de kom enbart från vuxna människor. Rädda hela högen. Men när samma kille drog av sig samma mössa på besök bland barnen på dagiset efter en lång tids frånvaro var det inga som helst problem. Barnen frågade rakt ut och Theo förklarade bäst han kunde och så var det bra med det. Att han inte kunde gå var inte heller något problem, inte alls konstigt. Han tog sig fram på sitt sätt och de andra barnen gjorde då precis likadant. Ingen fick honom att känna sigsig sjuk eller konstig. Bara välkommen och som en i gänget. Precis som det ska vara. När slutar man bete sig så och när kommer den där rädslan?

Önskar att alla kunde ha ett lika öppet och orädd sinne som barnen. Vi hade nog alla mått så mycket bättre då.

Film till Svärmor

2011-03-24T06:19:00.005+01:00

Här kommer de filmer på Milla som Martin lagt ut på facebook. Kanske kan passa på att meddela Sväris att krämen från "Hälsa på" är inhandlad.

Vi var och hälsade på på öppna förskolan inne i stan idag eftersom det lär dröja innan det blir något nytt besök där då Milla skolas in på dagis från och med måndag. Det brukar gå bra men idag var min dotter helt uppåt väggarna och ville absolut inte dela med sig av leksaker och såg hon något hon ville ha som något annat barn redan lekte med gick hon sonika fram och roffade åt sig. (Jag vet, barn är barn) Men problemet börjar när jag säger till henne. Hon blir helt galen. Ställer sig och skriker rakt ut och i detta fall viftade hon efter barnet i fråga i hopp om att slå till. Gissa om mamma-Becka blev arg. Trots säger förskolepersonalen och må så vara, skämmigt är det hur som helst. Hon fattar ju att hon gjort fel det syns lång väg men det är bara hårdhandskar som fungerar på den här donnan om ens det. Hon bet mig idag...av samma anledning, hon fick inte som hon ville. Det hoppas jag var första och sista gången. Man känner sig liten i dessa fall. Misslyckad som förälder. Men tro mig när jag säger att vi har tydliga regler här hemma med vad som är rätt och fel. Hoppas det bara är trots och att hon snart märker att hon inte kommer långt med de där fasonerna.

Idag Ikea. Men först kaffe. Kram

Hälsa på

2011-03-21T12:20:00.003+01:00

Nyss hemkommen från ett besök på "Hälsa På" i Finspång där jag fått en Eko-behandling för gravida. Dvs. ansiktsbehandling samt massage för händer och fötter i oljor och krämer som är anpassade och bra även för lilla bebisen i magen. Tro mig efter den natt vi haft så kunde det inte varit mer välbehövligt. Känner mig som en helt ny person och har just lovat mig själv att det inte får gå alltför lång tid tills nästa besök.

Så alla Finspångsbor (även Norrköpingsbor, för resan hit är helt klart värt besväret) titta närmare på http://www.halsapa.net/.

Nätterna med Milla blir just nu bara värre och värre. Hon sover ingenting vilket också innebär att föräldrarna hennes står sömnlösa. Inatt var vi uppe åtta gånger för att hon hör av sig på ett eller annat sätt, innan hon, 05.10, tyckte att hon sovit klart. Man kan bli tokig för mindre. Funderar på om det är hennes mage som väcker henne. Hon började ju jordelivet som mjölkproteinkänslig så tanken är väl inte helt främmande. Ska till Bvc inom några veckor och får höra mig för då. Sömn är en sådan sak som vi annars tar för given, det vill säga, tills vi inte får tillräckligt av den. Otillräcklig sömn kan framkalla personlighetsklyvningar på de mest mardrömslika sätt och därtill försvinner den gnutta tålamod man från början hade att klara sig på helt och hållet. Man blir helt enkelt inte jättemysig att ha och göra med.

Tur då att det finns små tricks som eko-behandlingar som kan pigga upp även den mest trötta och torra själ. Stort tack till Caroline på Hälsa på och tack till svärmor för presentkortet.

Kram

Kusinmys

2011-03-20T11:52:00.001+01:00

Milla ger kusin Nellie en riktigt blöt puss i pannan. Goare tjejer får man leta länge efter.

Tacksamhet

2011-03-17T06:04:00.004+01:00

Börjar med en uppmaning. En uppmaning som lyder: Ni som inte redan läser och skrattar hejdlöst åt "En pappas dagbok" på bloggfamiljen.se ge den en chans.

Har idag varit på ytterligare tillväxtkontroll och ctg-kurva. Allt ser bra ut och bebis har på två veckor gått upp 400g vilket är otroligt bra även om liten är just väldigt liten fortfarande. Men det går åt rätt håll och jag nöjer mig med det. Nyfikenheten lyckades dessutom ta över i ett väldigt svagt ögonblick och jag vet nu därför om det kommer bli flick- eller pojknamn som förhandlingarna här hemma kommer handla om. *fniss*

Förresten visste ni att det finns något som heter sorgerynkor? Jorå, och undrar ni vad det är så är det bara att titta lite extra nära nästa gång ni har turen att se mitt fagra ansikte eftersom det visar spår efter de just nämnda rätt så rejält. Å andra sidan är jag av den åsikt att det ska synas att man har levt och har erfarenhet. Även om de här sorgerynkorna skvallrar om just sorg och tuffare tider.

Läste något tänkvärt i väntrummet idag. Tänkvärt och om ni frågar mig så himla mitt i prick. Det lyder som följer:
"Det är smart att vara tacksam. Det är lika viktigt att stanna upp och känna tacksamhet över det vi har i livet som att känna att vi är bra. Att välja tacksamhet handlar om att välja inställning och förhållningssätt till det vi har och är i livet. Att känna tacksamhet är ett aktivt val vi gör och för många av oss krävs det dessutom ganska mycket arbete för att hålla tacksamheten vid liv. Jag vill påstå att det är smart att välja tacksamhet av den enkla anledning att om vi inte lär oss att vara tacksamma över det vi har så kommer vi aldrig att på riktigt kunna uppskatta det vi får. Genom att skaffa en rutin för att hela tiden påminna oss om att vi faktiskt har mycket att vara tacksamma för, kan vi påverka hur vi mår....Jag tror att avsaknaden av lycka många gånger hänger ihop med att vi aldrig lärt oss känna tacksamhet över det vi redan har. När vi hela tiden jagar nya mål, är det lätt att tro att lyckan ska komma i och med att man når det nya målet."

Inget sammanhängande bloggande idag. Hoppas ni hänger med i svängarna. Imorgon är det hur som helst fredag. En ännu helt oplanerad sådan. Tacksamt. Kram

Jag mötte mig själv på fiket igår

2011-03-16T09:50:00.007+01:00

Fikade med en enormt stark mamma igår. Skulle nästan kunna skriva att jag fikade med mig själv så som jag levde för tre år sedan. På den tiden då jag gick igenom helvetet på jorden men hela tiden höll huvudet så högt upp jag bara orkade och kunde för min älskade sons skull. Även om anledningen till varför skiljer sig mellan min historia och hennes nutid ser jag så mycket av mig själv i henne och den situation hon befinner sig i just nu. Jag känner igen den där trötta, energitömda och livrädda blicken, men där finns även en så stark vilja och ett enormt hopp om en frisk framtid tillsammans med den familj hon skapat att stålmannens alla krafter skulle ses som en fjärt i vinden jämförelsevis. Det finns ingenting hon inte skulle göra för sin sjuka son.

Vi pratade om den där hjälplösheten. Om hur det känns att bara stå vid sidan av och inget kunna göra för att hjälpa sitt barn i den kamp han eller hon för mot livets brutala och orättvisa öde som tilldelats dem. Det finns inget värre och jag önskar jag kunde göra mer. Precis som de jag fikade med under min värsta tid i livet måste ha känt. Men vad mer kan man göra än att finnas här.

Gårdagen blev hur som helst ytterligare en påminnelse om livet. Hur viktiga mina insikter och erfarenheter från mitt eget helvete är och vart mina prioriteringar bör ligga. En viktig påminnelse för det är trots allt jag varit med om faktiskt svårt att hålla rätt bana och se vad som egentligen har betydelse och vikt i livet. För mig kan det inte bli mer självklart och det påminner livet mig om hela tiden...det är de små sakerna som gör det stora. Med andra ord: ingen mer klagan över halsbränna.

Stor kram och många tankar till Noel.

Härdsmälta och kossor på isen

2011-03-16T06:52:00.006+01:00

Efter endast en tablett Gaviscon verkar det som att det som de senaste veckorna skulle kunna liknas vid härdsmälta i halsen och som hållt mig vaken åtskilliga timmar om natten är borta. Lite halsbränna får man väl ändå tåla tänker ni men då ska ni veta att det kan vara en riktig pina om det vill sig illa. Och eftersom det för tillfället är mitt största problem så låt mig få klaga lite. (Jag är medveten om petitessen).

Två saker: 1) Jag har separationsångest! Milla ska skolas in på dagis redan den 28 mars. Inskolningen varar bara en vecka sen ska jag och hon klara sig själva på varsina håll. Hon kommer att klara sig finfint. Men jag? Dock endast 15 timmar i veckan men ändå. Vad gör man när man är själv? Kopplar av svarar mannen och möts av en min lika urholkad som fågelholken i trädet här utanför. Vad är det, svarar jag? Jo, precis det läkaren ordinerade mig, dvs. mindre stress och avlastning tills bebis är här. Vilket ska vara runt den 9:de maj. (Mannen hoppas på den 15:de enbart för att han tror att han kommer undan bröllopspresentbestyren eftersom vi firar ettårig bröllopsdag den dagen. Men Martin så funkar det inte! Present förväntas ändå, om inte för året som gått så för sveda och värk och som plåster på såren. (Sagt med glimten i ögat är bäst att tillägga eftersom den ironiska stämman i rösten tenderar att försvinna så här i skrift)

2) Läkarbesök imorgon igen. Ultraljud och tillväxtkontroll plus CTG-övervakning av någon anledning jag inte fått förklarat för mig eftersom bebis hjärtljud varit bra den senaste månaden. Men vi kör på det och försöker se det ljust, dvs. att det är bra att det kollas om och ifall att. Frågade igår hos barnmorskan när för dålig tillväxt börjar bli farlig och när läkarna gör någonting åt det samt vad de i så fall gör? Vet inte om jag fick något riktigt svar på den frågan men än verkar det inte vara någon ko på isen och om kon skulle ta sig dit så kommer läkarna att plocka ut liten bebis i förtid. Så det är bara att hoppas, vänta och se. Min stora skräck är kejsarsnitt.

Nu dags för morgonbestyr på Mandelblom. Kram

Hej!!!

2011-03-08T12:23:00.003+01:00

Hej över bäcken, ån och vilket vattendrag som helst faktiskt. Kanske lite kaxigt att sticka ut hakan så där redan nu men på en vecka har vi fått sova två hela nätter. Jomen, ni läste rätt, 2 hela nätter utan välling, utan napp som mystiskt försvinner, utan gnäll. Så nu passar jag på och ropar hej till alla som lyssnar.

Solen lyser och värmer ute och både Milla och jag är på gott humör. Har spenderat en del av förmiddagen på öppna förskolan här i Fimpan. Andra delen tillägnades Medley och den lilla träning som jag numer klarar av utan att det spänner, hugger eller drar någonstans i kroppen. Klarade idag av att berätta om Theo utan att förmildra eller på något annat sätt välja ord som underlättar för mottagaren. Det var en skön upplevelse. För det är ju en tuff erfarenhet och varför förmildra något sådant? Måste sluta med de där respektlösa handlingarna mot mig själv bara för att bespara och se till så att andra inte hamnar i en något obehaglig situation. Jag kan inte hjälpa att min erfarenhet ser ut så. Det är som det är och det har och är fortfarande ibland riktigt tufft. Deal with it, det måste jag.

Dags att hedra fettisdagen och trycka i mig en semla samt invänta skidskyttet. Stor kram till alla er som fortfarande inte gett upp hoppet om denna något dåligt uppdaterade blogg. En blogg som numera lever efter divisen "Plötsligt händer det".

Mot troppan

2011-03-06T07:07:00.004+01:00

Allt sitter åt, ingenting passar och jag vill bara gå omkring i morgonrock och mysisar hela dagarna. (har fått en känsla av att det skulle funka och vara socialt acceptabelt här i byn, men känns ändå inte helt rätt) Trist och träligt är det och jag längtar tills man kan hoppa i de gamla vanliga trasorna igen. (Om det nu någonsin kommer bli så)

Jag har gått upp runt 10 kilo men bebis väger lite, lite. -24% enligt senaste mätningar. Sist vi var på extra kontroll tog det tre timmar och vi gick utan att ha hunnit med att prata med farbror doktorn. Vad tror dom egentligen? Med en Milla i släptåg är det konstigt att vi klarade av en timme på det där stället. Men tillbaka ska jag...tyvärr. Det ger ingenting förutom extra oro och stress. Kan man inte bara få vara ifred för vad ska de kunna göra? Dessutom var jag än mindre runt magennär jag väntade Milla men då var det ingen som sa något. (Låter jag bitter? Inte då bara trött)

Söndag idag och man skulle kunna spendera hela dagen med skidor framför tvn. Nu tänker vi inte göra det eftersom, i allafall, jag och Milla har lite svårt för att just sitta still. Därför blir det nu på förmiddagen en sväng till troppan (läs tropicariet) för närmare bekantskap med ormar, krokodiler och spindlar. Tror nog att den mindre av oss kommer att uppskatta det innan vi far hem och tittar på 5-milen. Måste hinna med en sväng till Theo gubben också. Sedan vi flyttade har jag inte haft chansen att hälsa på honom så ofta vilket känns fruktansvärt dåligt.

Kanske kanske hinner jag med en långpromenad också ant på gym eller ute. Det vore skönt och verkar som en bra avslutning på denna veckan. Trevlig söndag. Kram

Ordning på torpet

2011-02-19T06:27:00.002+01:00

Så var den här, dagen efter natten jag sov en hel natt eller i alla fall inte var ur sängen mer än för ett toabesök. Det är första gången på tre veckor och jag kommer antagligen att vara helt förstörd pga för mycket sömn än vad kropp och psyke är vana vid. Hur som helst, det finns hopp. Milla sköter stora sängen bra, även om hon gärna vill tänja gränserna och se hur länge mamma står ut med att hon klättrar ur och smyger ut för att få se min reaktion. Det händer dock inte allt för ofta som tur är eftersom det här med tålamod inte riktigt är min grej, föddes helt enkelt med en för liten dos.

Nu är det dock ett problem som återstår och det är att vänja Mills av med vällingen nattetid. Hon har eftersom hon är liten och aktiv behövt det där lilla extra men nu är det slut på det och målet är att nattmatningen ska vara avvänjd till nästa barn är här. Vivet ju alla att vanor är svåra att bryta och det känns inget lockande alls att börja om med "arbetet" nattetid men förhoppningsvis går det bra och vi kan fortsätta sova på här hemma. Det behöver vi. Det är inte längre så charmigt att gå omkring som två otroligt disträa och lättirriterade tvärttbjörnar här hemma. Även om det är kul när man hittar vällingpaketet i micron, mjölken i skafferiet eller ber Martin att köpa alvedon och absolut inte ipren men ändå är det ipren han kommer hem me, med försvaret "du nämde ipren". Kan ju inte säga emot där. Jag sa ipren, han missade bara ordet inte framför. Nej, nu ska det bli lite ordning på torpet.

Hoppas att helgen blir bra för dig. Kram Becka

Glad pessimist

2011-02-17T08:06:00.003+01:00

Ja, jag erkänner, det har varit aningens mycket på sistone med flytt, sjukdom, sömnsvårigheter osv och det gör mig stressad. Men att få ordinationen att försöka stressa mindre när man först tror att bebis i magen har oregelbundna hjärtljud pga omoget hjärta (vilket i sig inte alls behöver vara farligt men ändå oroande) för att därefter få reda på att bebis är 20% för liten enligt ultraljudsmätningar, är svårt.

Milla var ju inte heller någon bjässe, närmare bestämt, 20 % mindre i vikt än vad som anses "normalt" för fullgångna bebisar, enligt mitt egna mattegeni här hemma. Så ingen fara på taket...än, men tätare tillväxtkontroller väntar sen är det väl bara att hoppas på att bebis får fart där inne och växer till sig. Allt annat såg bara bra ut men jag lyckades inte se om det var en pojke eller flicka, trots tappra försök.

Tittade på "Jakten på lycka" igår. (Svt 2) med min nya favorit Hanna Hellqvist. Hon är en glad pessimist på jakt efter den där lyckan. Kan känna igen mig i henne i mångt och mycket. Hon går även att hitta som en av de härliga tre i morgonpasset P3 om morgnarna, som ger den perfekta starten på dagen och mycket skratt. Igår träffade Hanna ännu en av de personer jag känner att jag verkligen kan se upp till, Pigge Werkelin. En helt otrolig man egentligen. En man som jag tycker har en beundransvärd inställning till livet, en inställning många skulle behöva ta efter. Men den inställningen bygger ju tyvärr på en tragisk historia. Varför måste det vara så, att den kunskapen och insikten som faktiskt behövs gällande livssyn och livsinställning i många fall bygger på just tragedi. Jag förstår honom hur som helst. Och har ni inte läst hans bok om tsunamin - gör´t. Nu dags för kaffe. Kanske ska jag ta fram den där boken jag påbörjade innan flytt. Vart den nu tagit vägen...Kram

Alla hjärtans dag

2011-02-14T19:06:00.003+01:00

Alla hjärtans dag och här sitter jag nu ensam med insmord mage (gör allt i min makt för att slippa stimmor och tigerränder) i nyinköpt och vad som måste vara ett av de bästa inköp jag någonsin gjort, en gudmligt skön morgonrock med hög mysfaktor, medan mannen jobbar till sent och Milla sover sött (än så länge). Vi firar inte alla hjärtansdag. Frågar ni mig är det ett kommersiellt jippo jag lika gärna skulle kunna vara utan. Tanken är god men varför inte göra något snällt till de man tycker om helt överraskande och otvunget, säg den 21 september?

Snälla pappa var här på förmiddagen och lekte med Milla medan jag och mannen fick chansen att hitta på något tillsammans. Det blev såklart träning. Ett välbehövligt styrkepass på mitt nya gym. Där kommer jag att tillbringa många timmar. Kanske inte så jättefrenetiskt de kommande tre månaderna men därefter är det fru Möller som springer, wavar, crosstrainar, spinnar och allt annat jag kan och kommer åt.

Imorgon blir det egentid i form av Mvc, träning och lunch i stan. Kan inte släppa taget helt om "storstan". Håller tummarna om en hyfsat lugn natt utan spring mellan Milla och säng. Det vore välkommet. Trötta kramar från mamma till änglabarnet, energirika dottern och kicken/kickan i magen.

Ett rent helvete...

2011-02-13T09:30:00.004+01:00

Suck! Förkylningen börjar släppa nu men helgen har inte varit rolig. Inte för någon av oss. Milla sover sämre pga hosta och vi har därtill lyckas tajma in "inskolning" av att sova i nya sängen för stora tjejer. Det kommer att gå bra men just nu är det som sagt lite jobbigt. Men allt blir ju kämpigt när man lider av sömnbrist.

Jag har heller inte kommit igång med träningen ännu. Kortet är inköpt men träningen alltså fortfarande utebliven. Men veckan som kommer är träningspassen inplanerade minutiöst. Sista vilodagen idag alltså,sista snordagen innan verkligheten här i Fimpan slår till.

Sömnbristen kan inte enbart skyllas på förkylning och Milla. Bebis i magen verkar vara ett överaktivt nattdjur och jag har extremt svårt att somna om, om jag väl vaknat till. Därtill har vi en ny matta som luddar av sig något helvetiskt mycket. Man skulle kunna tro att vi är ägare till 20-talet långhåriga porslinskatter. Men så är alltså inte fallet. Ja, ni hör ju, livet är ett rent helvete. =) Nästa vecka blir mycket bättre. Tills dess. Trevlig avslutning på denna vecka. Kram

Bild 1: Milla när hon är som lugnast!!!!

Bild 2: nya kusinen Nellie och en mycket skeptisk Milla.

Ensam äggskalle söker....

2011-02-02T06:30:00.002+01:00

Börjar sakteliga att landa...i Finspång. Inte så många kartonger att snubbla över kvar. Dock en del inköp som måste göras men det är ju för det mesta ett angenämnt problem. Martin har vi knappt sett till det senaste dygnet då det varit mycket på jobbet och vädret har varit riktigt surmulet. Tur man har lite plock att ordna med här hemma då.

Tur också att vi blivit ännu en familjemedlem. Inte varje dag man blir moster och jag måste säga att det känns riktigt kul. Söt var hon också. Ett riktigt upplyft i mörkare och kalla tider. Namn nämner jag inte ännu eftersom föräldrarna inte riktigt bestämt sig men jag tycker om det de verkar välja. Om mitt nästa blir en tjej har vi en riktig tjejliga att ha och göra med.

Förutom fix och trix ska Milla och jag upptäcka omgivningen idag. De lovade sol på vädret igår och allt annat är oacceptabelt. Jag behöver röra på mig. Snart en vecka sedan jag gymmade. Not to self: Ordna med gymkort!!!

Måste erkänna att jag, även om det inte gått så lång tid här i nya byn, känner mig lite ensam. Därför bra med gym och den sociala aspekten det ger. I helgen är det så även dags för Gryts varv igen och som vanligt ser jag både fram emot detta samtidigt som jag vet att det kommer ta mina sista krafter. Dags att ställa ner kaffekoppen och ta tag i dagen. (Nya soffan är svår att slita sig ifrån) /Kram "Äggskallen"

Imorgon: dagen före dagen före flyttaredagen!

2011-01-26T19:24:00.005+01:00

Idag har varit en mellandag. En välbehövlig sådan. Jag har inte gjort något annat än att ägna tid åt lilla fröken Milla. Kul har vi haft. Och nu på kvällskvisten blev det istället för spinning, Trocadero (är smått beroende) och Toblerone framför Tv:n där jag till min fasa upptäckte att Pluras och min kroppsform är slående lika.

Nu när jag tillåtit mig själv att ta en liten paus från alla måsten har jag även hunnit med att känna efter. Det är med en sorgsen min jag lämnar lägenheten. Det är många minnen av Theo här. Får packa ner dessa minnen i någon av kartongerna och ta med mig dessa till vårt nya liv. Vårat inte helt självvalda nya liv men ändå ett bra liv. Han har ju en given plats där också, mitt charmtroll. Så ner med alla minnen, goda som jobbiga, i en kartong, för att för alltid kunna minnas.

Imorgon måste jag försöka få i mig den sablans järntabletten. Kroppen skriker tydligen efter järn, vilket den ska få i brusform enligt rekommendation från Mvc. Problemet är bara att dessa brus är fruktansvärt otäcka. Som att dricka ett glas blod, rent smakmässigt. Varannan dag är det sagt. Har gått sådär. Problemet är också att denna brus helst ska tas 2 timmar efter och före matintag. Hur ska jag klara det som alltid är hungrig och dessutom har ett väldigt bra men otroligt kort minne. Imorgon alltså: järntablett, öppna förskolan, träning, packning och städning. Näst sista dagen i Norrköping.

/Kram

Hit-and-run

2011-01-25T12:49:00.003+01:00

Blir galen av allt som ska göras inför en flytt. Blir ännu galnare av att inte kunna göra allt på en gång. Eller det kanske är bra för även om huvudet fortfarande fungerar som det ska (vissa håller nog inte helt med här) så tröttnar kroppen extremt snabbt med några extra kilo och en bebismage i snart sjunde månaden. Efter ett styrketräningspass igår gick jag hem och skurade kök. Idag blev det lite konditionsträning och fortsatt köksskurning och kroppen känns därför som ett 91-år gammalt benrangel som precis räddats från en hit-and-run-olycka. Manglad med nöjd över att köket är så gott som klart.

Har lovat mannen att ta det lugnt resten av dagen. Men nu har han gått till jobbet så jag ska bara....nä, lovat är lovat och förhoppningsvis är kroppen ok till morgondagen som bjuder på både öppna förskolan och toalettstädning. Jihaaa!!!!

/Kram

Nytt!!!

2011-01-23T06:39:00.002+01:00

23 dagar in i det nya året (som inte alls känns så nytt längre) kommer så första blogginlägget. Kan inte annat än att be om ursäkt för extremt dålig uppdatering men saken är den att jag inte kommer fram till om jag ska fortsätta blogga eller inte. Dessutom har det varit mycket på sistone, både tankemässigt och "att göra"-mässigt. Just nu känns det mesta oklart och jag tycks inte ha koll på någonting alls. Men det är väl så det ska vara när man kommer närmare flytt och förändringar i livet.

Veckan som är kvar kommer mest bestå av städning. (Inget jag ser fram emot) Men det är ett litet pris att betala för att få bli av med gamla lägenheten fortast möjligast. Redan om en vecka faktiskt. Extremt trevligt att slippa en dubbel hyra är det också. Bort med det gamla och in med det nya är ju mottot för det nya året. Vilket jag tagit fasta på och nyttjat blocket för första gången. Helt överraskande säljkunskaper kom väl till pass och nu känns flytten något enklare rent bärmässigt då jag lyckats göra oss av med både gammal soffa, fåtölj, säng och matbord + 8 stolar. (4 av dessa fick de på köpet för att jag skulle slippa bära ner till grovsopporna. Ryggen är redan ond efter tappert försök att bära ner Martins soffa från förråd och en och annan kartong). Mycket nytt kommer det att bli, med start redan om en vecka alltså.

Ska bli riktigt trevligt att få inreda nya huset med nya saker. Soffa och matbord redan inhandlat. Smågrejerna får vi ta på IKEA där jag tänkt go bananas redan nästa söndag. Och igår körde vi premiärrundan med nya bilen. Ny kropp har jag fått också. +9 kilo!!!!! Men det är inget jag vill prata om så det lämnar vi därhän.

Nu dags för en liten andra kopp kaffe innan förrådet ska tömmas.
Tack fina du för tålamodigt väntande på inlägg. /Kram

Strandsatt

2010-12-30T08:52:00.002+01:00

Känner mig strandsatt. Som på en okänd ö, inte helt öde, bland springer jag på människor med liknande värderingar och det klickar direkt. Men det händer alltmer sällan och härimellan hinner jag känna mig ensam bland människor jag känner igen men inte delar någonting. Jag kan bara förklara det med att jag med mina erfarenheter växer ifrån. Dock inte sagt att jag är bättre, större, jag växer bara åt ett annat håll.

Jag förstår inte varför man lägger ner så stor kraft och energi på att framstå som någonting man egentligen inte är. På materiell rikedom, obetydlig kunskap och en fejkad vänlig inställning. Jag blir bara besviken på människor som tror sig veta, som vägrar lyssna på erfarenhet och som pratar om sådant de inte vet någonting om. Jag fick rådet att gå in i varje ny relation med inställningen att personen i fråga är en idiot tills motsatsen är bevisad. På det sättet skulle jag slippa bli besviken, vilket i och för sig skulle vara skönt, men det är inte jag. Jag måste tro gott. Alternativet skulle göra mig bitter, förmer. Jag antar att det är så här det blir ibland och att det känns ensamt just nu eftersom det på sista tiden varit många som inte lyckats uppehålla den så omsorgsfullt hållna yttre fasaden.

Dags att släppa djupa tankar och väcka Milla. kanske ska vi börja näst sista dagen år 2010 med en promenad. Stor kram och ett riktigt gott nytt 2011 till er alla.

och så var julen över...

2010-12-26T10:51:00.002+01:00

Och så var julen över...det går alltid lika snabbt trots att det enda man egentligen gör är att umgås och äta. Men det är inte helt fel det heller. Jag tror dock att jag slappnat av lite för mycket för en extrem trötthet har övertagit både kropp och psyke.

Igår var vi i Lindö och avslutade det långa och extrema matintaget med lite pizzaslice och snacks. Allt i goda vänners sällskap vilket gör det hela mycket roligare. Länge sedan man orkade vara vaken efter midnatt men eftersom Milla sov hos mormor och morfar passade vi på, vilket också kan vara anledningen till den extrema tröttheten idag.

Nu när julen är över kan jag heller inte skjuta upp packning, rensning och sådant som måste göras inför kommande flytt, så i veckan som kommer blir det att ta tag i det på allvar. Med en nyfiken och envis Milla i närheten blir det antagligen "två saker i kartong och en sak upp"-metoden vilket tar lite längre tid men alltid trevligt med sällskap och "hjälp".

Hoppas att ni som följer mig här också haft en riktigt trevlig jul. Än är ju inte trevligheterna över. Nyåret ska firas in. Förhoppningsvis har julmaten lagt sig och man börjat känna hungerskänslor tills dess. Nu Milla-time. Kram

Gryts varv

2010-12-20T18:45:00.004+01:00

Lördagens möte ute på Gryts varv tillsammans med andra föräldrar som mist sina barn i cancer tog ut sin rätt rent energimässigt. Det var en mycket bra dag med många givande samtal och mycket känslor men så välbehövligt. Det var allt från föräldrar som precis mist sina barn bara för några månader sedan till föräldrar som förlorade sitt allt för sju år sen. Det är för mig som befinner mig mittimellan ganska betydelsefullt att se och känna igen beteendemönster, tankesätt och känslor från den första svåra tiden, se hur långt man kommit men även kunna blicka framåt och se att det ligger en del arbete framför mig och att det faktiskt, om man nu är villig att arbeta med sig själv, kan bli ännu bättre.

Vi är så olika men med en stark gemensam nämnare. En svår förlust som förenar på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Man känner ett lugn i sällskapet, kanske på grund av förståelsen som finns utan att man ens behöver förklara, berätta.

Vi fick göra avslappningsövningar eftersom denna erfarenhet tär något fruktansvärt. Den stress man lever med under den här tiden tar år att komma ur. Att därför lära vissa avslappningsmetoder är för mig guld värt. Jag är fortfarande trött efter 10 månaders ångest, sömnlöshet och oro. Inte minst visade det sig hur pass efter dagens första avslappningsövning varpå huvudvärken slog till, men jag tror inte jag varit så lugn under de tvåoch ett halvt år som gått.

Det blir fler möten. Jag tror jag kommer kunna ha nytta av de lärdomar och utbyte av erfarenheter något enormt. Även om det också är fruktansvärt jobbigt. Det gäller bara att våga.

Kram på eroch god jul om jag nu inte skulle ta mig tid att skriva mer innan helgen.

Irritation

2010-12-14T08:13:00.003+01:00

Detta blir inlägg nr 401. Det är lite stort, i allafall för någon som inte tycker sig ha speciellt mycket att säga eller dela med sig av. Hursom, jag går idagarna omkring och känner mig irriterad och lättretlig. hormoner må så vara men säg den som inte blir irriterad på egoister som tänker spränga barn och oskyldiga mitt i julhandeln i luften.

Jag kan inte mycket om islam och är inte en sådan som drar alla över en och samma kamm för en vilen själs handling. Men jag kommer aldrig att förstå att någon kan döda och rättfärdiga detta med sin religion. Jag kommer aldrig att förstå termen "heligt krig". Det är detsamma som skön cancer, det vill säga det finns inte.

I helgen väntar så första mötet tillsammans med andra föräldrar som förlorat sina barn i cancer ute vid Gryts varv. Jag har stora förhoppningar om att få ta del av nya infallsviklar och förhållningssätt, nya livsöden och berättelser och härigenom kunna lära mycket nytt, dock finns en liten oro över att irritationen ska få ytterligare fart då jag känner att jag inte orkar med något ältande, någon jämförelse eller "det är synd om mig"-attityd. Men tills motsatsen är bevisad tänker jag gå in i det här med glad attityd och öppet sinne.

Ska försöka få bort den här irritationen med en promenad i kylan. Det är dags att byta ljus uppe hos Theo, så jag och Milla ska trotsa vintern. Är lite orolig över henne då hosta och förkylning håller i sig. Både humör och aptit svänger och det hör inte till vanligheterna. En dag i taget. Idag alltså tisdag, förhoppningvis en bra sådan, som ska avslutas med ett jobbigt och välbehövligt spinningpass. Kram till er alla.

Dålig uppdatering

2010-12-11T08:18:00.003+01:00

Ber om ursäkt för riktigt dålig uppdatering här på bloggen men vi har stora problem med internet-anslutningen (trots 3´s kommentarer om att ingenting är fel). Anslutningen vill bara fungera morgnar av någon anledning.

Var och såg bebis igår. En svårväckt liten rackare vilket jag tycker verkar kanonbra inför jordelivet. Den andra lilla rackaren (Milla) är varken svårväckt eller från denna värld. Men glad är hon och det är vi lite större också riktigt glada över. Idag fyller min lillasyster, om man nu kan kalla henne för just liten längre, 30 år. Vilket ska firas på ett eller annat sätt. 30 fyller man ju bara en gång även om hon, liksom jag gjorde, firar denna dag höggravid. Annars blir det nog häng framför tv´n och diverse skidtävlingar (en i mitt tycke helt ok aktivitet) eftersom det både är mörkt och envist snöfall ute. Hoppas på en iallafall mindre promenad och lite frisk luft framåt dagen.

Dags för gröt. Trevlig helg på er. Stor kram

Häpen och naiv

2010-12-04T07:32:00.005+01:00

Ännu en vecka snart förbi...det har varit en rätt tung vecka. Har inte sovit bra alls efter förra helgens akutenbesök med Milla. Springer och tittar till henne och oroar mig tillsyntes helt i onödan. Förkyld är hon och vi tycker oss se tendenser till att hon tar sig till det öra hon hade början till öroninflammation i men febern håller sig borta och det är bra. Vi avvaktar till näsat vecka och ser hur det fortlöper.

Mycket administrativtjobb med novahuset har det blivit men det flyter på så mycket bättre nu och jag tror vi alla kommit in i någon sorts andra andning i och med vår make-over. Det skadar aldrig med lite förnyelse och utomstående reflektioner för att få nya infallsvinklar och bredare kunskap. Jag slutar dock aldrig att förvånas över vissa människors ansträngningar för att bara stå ivägen, för att få andra att dansa efter sin egen pipa bara för att, oavsett hur stort eller litet målet än må vara. Sen har jag otroligt svårt med folk som manipulerar och ljuger för att själva framstå som starka. Problemet är bara att när dessa lögner kommer fram i ljuset och ställs mot väggen är stark det minsta man ses som. Istället är det sanningen som blottas och många som ljuger gör just detta på grund av en extremt dålig självkänsla som de inte kan hantera på annat sätt.

Ville bara få ur mig detta då jag i all min naivitet fortfarande låter mig häpnas.
Nu tänker jag ta helg. Detta ska bland annat göras med lite julshopping. Kram

Svar på kommentarer

2010-11-29T06:52:00.003+01:00

För att svara på förra inläggets kommentarer. Anja, jag vet hur det är med att irritera sig på och slösa värdefull energi på småsaker. Jag förstår bara inte varför det ska vara så sårt att låta bli. Att faktiskt tänka till en gång extra och fundera lite över vad det egentligen är som är viktigt och hur lyckligt lottad man är. Även om det är en helt normal mänsklig reaktion så blir jag blir arg på mig själv efter varje gång jag kommer på mig själv med att reagera så. Jag med min historia borde veta bättre kan man tycka men ändå är det så enkelt att hamna i den där något egoistiska spiralen.

Så till nattskräcken. Läkaren sa ju att det Milla hade kunde liknas vid just nattskräck men i nästa mening menade hon på att hon var för ung för att få just densamma. Å andra sidan sa flera läkare att Theo inte kunda ha cancer. Den där allmänna uppfattningen om att barn inte får cancer retar gallfeber på både mig och troligtvis alla de övriga 300 barn med tillhörande föräldrar som drabbas av sjukdomen varje år i Sverige. Bara för att det är någorlunda ovanligt med vissa sjukdomar betyder ju inte det att det inte kan hända. Hursomhelst, vi får helt enkelt vänta och se om den där nattskräcken eller vad det nu var kommer tillbaka. Natten som var sov vi alla (även bebis i magen) som fyra klubbade. Det behövdes kan jag lova.

Men nu morgon och en ny kall dag. Tror det blir inomhusaktiviteter för vår del då Millas förkylning blir värre och värre. Kram och tack för kommentarerna.

Från glädje i backen till rädsla på akuten

2010-11-28T10:44:00.008+01:00

Är det inte lite konstigt att vi på dagen, två och ett halvt år senare från det att Theo gick bort, får en återblick in i den värld vi då levde i. Dvs sjukhusvärlden med allt vad det innebär. Vi sitter på akuten med Milla den här gången och blir snabbt hänvisade till barn där vi först möts av en sjuksköterska som känner igen oss från BOND (Barnonkologen på US) och sedan samma läkare som på samma barnavdelning några rum bort kom med beskedet att Theo hade en hjärntumör.

Livet är problemfritt och vi har spenderat lördagen hos Millas mormor och morfar, ätit gott hos svärisarna, åkt i pulkabackarna för första gången och skrattat och haft det bra. Vi hinner inte mer än att gå och lägga oss förrän Milla vaknar och kriker hysterisk. Stel som en pinne i hela kroppen med vad jag närmast skulle vilja förklara som kramper. Hon är okontaktbar. Man chansar inte i sådana lägen. Mn trotsar snöoväder och halka och åker de där 45 minutrarna till akuten för att få svar. Men 45 minuter är lång tid och man hinner tänka både det ena och det andra för att inte tala om vad man minns. Det är mycket som kommertillbaka och det enda jag säger under den här tiden är: "Jag klarar inte av att bli barnlös igen". Det är precis så det känns.

Nu ligger hon på Martins bröst och sover. Utmattad men annars sig själv. Vi fick inga svar hos läkaren. Det enda hon kunde se var början till en ev. öroninflammation men det kan omöjligt vara anledningen till Millas reaktion. Hon pratar ockå om nattskräck. Huvudsaken är att Milla mår braoch hon är under sträng uppsikt nu kan jag lova.

Men jag kan inte komma över att mitt liv är så ironiskt. Att vi fortfarande blir påminda om hur snabbt allt kan gå från babyblått skimmer till nattsvart, kallt och tomt. Tänk på det ni som läser och passa på och njut av det ni har, de som finns runtomkring er.

Nu återhämtning. Kram (PS: Till er som försöker nå mig via mobilen. den glömdes i brådskan ute på landet så jag är för yillfället och för de närmsta dagarna mobillös. Men det går bra att smsa eller ringa på Martins mobil.)

Läxan lärd

2010-11-24T06:41:00.005+01:00

Milla har drömt oroligt inatt så förutom den vanliga nattvällingen har hon hört av sig någon gång varje timme. Drömma oroligt måste man ju få göra men just nu känner både jag och herr Möller oss en aning bakfulla. (Obs! Enbart beroende på sömnbrist) Men det är synd att klaga. Hon sover betydligt bättre än tidigare och vaknar oftast inte förrän halv sex, halv sju-tiden och det tycker jag ändå man får vara nöjd med. Jag är det i allafall som ett tag fick ta morgon runt 04-tiden.

Det är full fart på henne. Jag försöker lära henne att plocka undan efter sig. Det verkar ha gått lite till överdrift då hon häromdagen tyckte att jag själv slarvat med just undanplockningen av mobiltelefon, vilken hon snabbt städade undan. Och att försöka få en 13 månader gammal tjej att berätta vart mobilen städats undan är trots mutförsök och desperata kommunikationsförsök med både kropps-, bebis- och det svenskaspråket helt omöjligt. Mannen kom hem någon timme därefter och fick snabbt ringa på min mobil för att vi skulle kunna lokalisera den. Och mycket ritigt låg den i hennes leksaksgömma. Längst ner, under allt bråte. Så där lärde jag mig en läxa...av ett 13 mån gammalt honmonster.

För övrigt händer det väldigt lite. Vi håller oss mest inomhus på grund av vädret där utanför. Kanske, kanske vågar vi oss till Öppna idag. Vår värsta fiende just nu är annars rastlösheten. Jag kan ju träna bort den men honmonstret tar det ut över mig i form av gnäll och bråk. Förståeligt. Hon har ärft sin pappas tålamod.

Har för övrigt gått och blivit korthårig.I alla fall i mina mått mätt. Trivs riktigt bra även om mannen tydligt poängterat att han gillar långhåriga tjejer. Tror han gillar mig lite ändå.
Stor kram och trevlig onsdag på er.

Julstämning

2010-11-22T06:52:00.004+01:00

Måndag morgon och jag känner mig oförskämt pigg och kry här i soffan med mitt morgonkaffe. (frånsett lite ont i halsen, men det tycker jag att man nästan får räkna med så här års). Jag måste nog börja med ett erkännande; jag är en svag människa. Klarade inte att hålla mig ens till den här veckan med julpyntet. Från och med igår morse lyser därför stjärnor och stakar i fönstrena hemma hos oss och jag stortrivs i det härliga julmys som infunnit sig. Inte minst nu när det sedan igårkväll snöar härligt på andra sidan.

Helgen har haft ett lunkande lugn över sig och vi har myst och hunnit med flera filmer, fikan med vännerna och familjebesök. Precis som det ska vara. Igår gav jag mig dessutom på ett spinningpass för första gången på många månader. Ångesten innan och ifrågasättandet över mitt förstånd under de där långa sextio minutrarna är som bortblåsta när den där duktiga känslan efteråt entrar både kropp och sinne. Ska försöka komma igång med just spinningen igen. Löpningen läggs på hyllan i och med att vikten ökar och jag vill spara mina knän, då är just spinning ett bra komplement för den där extra och så välbehövliga konditonen.

Idag ska jag sitta många och härliga timmar i frisörstolen. Som vanligt har jag ingen aning om vad jag vill frånsett att det kommer bli ny färg och i alla fall något kortare längd. Annars är det lite fix och trix med diverse måsten. Men mest ska vi mysa här hemma. Jag och Mills. (Mannen kanske får vara med också)

Trevlig måndag fina ni.

Tänkta tankar i novembermörkret

2010-11-18T08:17:00.005+01:00

För det första: Varför i hela världen heter det mammaledighet? Jag är allt annat än ledig här hemma och längtar emellanåt efter ett jobb jag kan gå till för att få lite lugn och ro. För så är det faktiskt, jobbet tenderar att få en helt annan jobbighetsstämpel efter att man fått barn. Det blir ledigt från tempot där hemma och ibland är det tillochmed rena rama semestern att få gå till arbetet. De sista veckorna har Milla som redan är ett aktivt barn tagit ett steg upp på i aktivitetsnivå. Ledigt!!!! Inte en chans. Jag mammaarbetar 24 timmar om dygnet. Missförstå mig rätt, jag tycker det är riktigt mysigt och stortrivs men man måste få ha sina dippar och det är inte sällan man känner att man inte hinner med eller räcker till.

För det andra: Hur i hela friden ska jag kunna hålla mig från att sätta upp julpyntet tills den förste advent?! Det blir ju mörkt redan kl 16 om den ens ljusnar om dagarna och kylan är endast ok när man inte behöver vistas ute. Behöver höja myshetsfaktorn en aning. Kanske räcker det med att vänta tills samma vecka som förste advent? Det borde jag klara.

Sitter och försöker jämför elpriser och billigast hemförsäkring till nya bostaden. Har ringt och sagt upp och flyttat diverse avtal hela veckan men nu börjar det bli ordning på torpet bara de redan nämnda två ovan kvar.

Helgen bjuder förhoppningsvis på lugn och ro. Har inga planer alls och det känns helrätt just nu. Hoppas att ni också får en trevlig helg. Stor kram.

Återkläckta ägg

2010-11-17T18:14:00.002+01:00

Tiden går och jag hinner inte med att uppdatera bloggen. Egentligen är det väl inte så mycket nytt som hänt eller tänkts så uppdateringen blir brief. Veckan har mestadels bestått av snor, (Milla är förkyld) hostiga nätter och kommunbyte. Inte ännu men om ca 2 månader återgår vi till att bli de forna äggskallar som vi alltid varit men förträngt. Vi är numera radhusägare, eller ja inte riktigt än men snart och det känns riktigt bra.

Kort uppdatering som sagt men nu väntar knasbollar (Theos namn på chokladbollar/negerbollar eller vad man nu vill kalla dem) i kylen som för maximal njutning bör förtäras framför Biggest loser på Tv.

Trevlig kväll och fortsatt vecka.

Out of the blue

2010-11-09T16:47:00.011+01:00

Såg slutet på en film vi började se i helgen. Out of the blue heter den och bygger på en verklig händelse från Nya Zeeland den 13 november 1990 där en galning skjuter ihjäl 13 av sina grannar, barn som vuxna, i en liten by där alla känner alla. Man fick se hur han gick omkring och letade efter nästa offer och alla gömde sig bäst de kunde. Bland annat en mamma som satt och höll i sin lilla dotter något år gammal. Varpå min tanke föddes. Jag menar tänk om samma scenario skulle utspela sig här i vår trappuppgång. Galningar vet vi redan att det finns i vår närhet, så helt otänkbart är det ju inte. Problemet blir dock att gömma sig med Milla. Hon är inte tyst vår tjej, inte på något sätt. Hon pratar högt, skrattar högt, skriker högt och till och med går högt. (Sätter i hälarna och klampar på som en fullvuxen karl.) Därtill kommer det här med att sitta still. Vi skulle inte ha en chans. Eller kanske...för hon kan se väldigt elak ut (se näst sista bilden ovan) och i bästa fall skulle hon kunna skärmma bort även den galnaste bland galningar. Men hon är himla söt också min dotter.

En dubbelbottnad tanke

2010-11-09T08:39:00.009+01:00

Är gräsänka i ett par dagar då äkta mannen valt fotboll i självaste London framför familjelivet hemma. Men han kommer hem på torsdag eftermiddag för att vara hemma en dag innan det är den ack så viktiga cupfinalen i Stockholm. Bajen framför Becka eller hur var det nu?

Milla och jag håller ställningen hemma. En ställningen som dagen till ära hålls inomhus med tanke på busvädret som drar fram utanför. Det snöar horisontellt. Men det är ok för oss.
Så länge vi får komma ut en stund i morgon. (Vet inte om Milla håller med riktigt då hon precis tagit fram både utebyxorna och långärmad tröja som hon lägger i en hög bredvid skorna.)

Tänkte en tanke för ett tag sedan som jag inte riktigt fullbordade. Den högs liksom av innan den var klar. Vet nämligen inte riktigt om den är ok att tänka än mindre att skriva. Dessutom är det en tänk om-tanke och därmed egentligen helt onödig. Men jag tar risken. Om Theo fortfarande hade funnits, skulle barnet vi väntar aldrig blivit till. Aldrig fått chansen att leva. Det är en dubbelbottnad tanke. En "trisit och trälig"-botten och en liksom "livet går vidare"-botten. Vet inte riktigt vad jag tycker om den och orkar inte ta ställning nu. Det är konstigt vad energilös man kan bli av att inte göra någonting, eller iallfall inte mycket alls. Det är hursomhelst i det tempot vi har tänkt att fortsätta dagen. Imorgon blir det annat av. Öppna förskolan bland annat. Kram så länge.

Hormoner eller inte

2010-11-05T16:55:00.003+01:00

Hormoner eller inte men ibland blir jag ruskigt irriterad på mina medmänniskor. Jag vill inte ens kalla dem för medmänniskor för jag ställer mig faktiskt i detta ändamål över dessa krakar. Jo, hormonerna förstärker nog detta en aning. Förra graviditeten var det cyklister på gångbanan men denna gång är det en än värre grupp, ja det vore synd att skriva vuxna människor, egoister snarare. Respektlösa, empatisaknande egoister och deras stackars hundar...inne på kyrkogården!!! Varför? Det är förbjudet utan närmare förklaring för det förstår nog alla, eller tydligen inte, alla utom den här gruppen människor som irriterar kraften rätt ur mig.

Kyrkogården, min tillflyktsplats, många människors vilorum. Det ska vara våra käras och senare även vårat sista hem, ett plats full med lugn, frid och eftertänksamhet. Jag kan inte vara ensam om att kränkas så bara av tanken på att min älskade sons grav skulle kunna vara en hunds rastplats. Hela kyrkogårdens syfte försvinner i och med dessa människors existens. Ok, kanske en lättare överdrift men fan så irriterande.

Nu fredagsmys med pizza och film. Kram

Inomhusmys

2010-11-03T10:03:00.004+01:00

Dötrist väder om man nu måste bege sig ut. Mysväder om man har möjlighet att stanna inne. Vi har valt det senare, i alla fall tills vidare. Vi har precis haft picknick på Millas rum med pepparkakor. Millas nya favorit...såklart.

Milla imponerade stort igår och klarade av en trerätters middag på Bacchus utan några större nervösa sammanbrott på grund av trötthet eller tristess. Det blev en riktigt trevlig tillställing och jag hoppas att 60-åringen tyckte detsamma.

Äntligen har mäklaren hört av sig och det känns som om det rör sig lite vad gäller lägenheten. Åt vilket håll vet vi inte ännu men all rörelse är bra rörelse när man stått och stampat så länge som vi tycker att vi gjort gällande ny bostad. Det vore så skönt att få till en flytt innan bebis nr 3 behagar titta ut. Eller ett tag innan till och med så att det inte blir för många och stora förändringar för Milla på en och samma gång. 2011 blir ett stort år för henne. Vi har för övrigt ett väldigt trevligt pojknamn på gång om det nu skulle bli en liten kille till. Nu tror jag ju att det är en tjej men det skadar inte att vara förberedd. Vilket namnet är? Det vet ni runt den 9 maj.

Nu fortsatt mys på rummet. Kram

Bättre och bättre...

2010-11-01T12:17:00.004+01:00

"Det blir bättre och bättre dag för dag..." har haft den gamla dängan i huvudet sedan jag gick upp i morse men det stämmer mycket väl, det går åt rätt håll och idag har jag ätit gott och för två utan problem igen. Även Milla börjar få i sig vanlig mat igen och det är jag otroligt glad över för är det något jag minns väl och med ångest är det den kamp vi hade med Theo och hans matvägran under sjukdomstiden. Det blev en sådan stor grej att han hulkade bara han såg mat. Vill aldrig mer tjata och känna den pressen igen. Tack gode gud för sondmaten i sådana fall, även om inte det heller är av det roligaste slaget men oron över näringsbrist och allt annat som följer med det försvinner genom den där lilla knappen på magen. Hemska, sorgefyllda tider. Vad vi kämpade. Jag går och funderar över att delta vid Östra föreningen inom Barncancerfondens sammankomst för föräldrar som förlorat barn i cancer. Jag är anmäld men velar fortfarande. Jag känner att jag kommit så långt i min bearbetning och är rädd för att få dåligt samvete för det. Hur konstigt det än kan låta. Jag är inte känslolös men jag vill inte älta och jag tror att svåra förluster lätt kan få oss att hamna där om vi inte är försiktiga. Jag får se vad jag bestämmer mig för. Det är inte förrän om två veckor. Sorgbearbetning kan vi nog alla behöva lite av.

Imorgon har vi i allafall tänkt äta gott då farsgubben går och fyller 60 år. Det blir ett stillsamt firande efter hans önskemål. Det ser vi fram emot. Kram

På banan

2010-10-31T07:32:00.004+01:00

Sådär, då var man tillbaka på banan igen efter två dagars total deckning. Det har varit intaget ryggläge för min del (ja, förutom de gånger jag fick springa fram och tillbaka från toa och de verkade som hundratals) Precis, Millas magsjuka satte klorna i mig med all sin kraft. Det enda positiva var att den inte varade längre än ett halvt dygn men så har man ju sviterna efter en sådan urladdning och oron för att bebis ska ha tagit någon skada i och med den mat- och vätskeförlust man varit med om. Men jag tvingade mig själv att både äta och drick och hoppades på att jag skulle få behålla det tillräckligt länge för att bebis skulle kunna ta till sig lite näring och energi.

Nog om det, söndag idag och jag känner mig hur frisk som helst. Blir fika med bästa vännerna om några timmar, det borde pigga upp än mer.

Ps: Glöm inte att ställa om klockan. Vi gjorde det redan igår så när Milla som normalt vaknar kl 05 gav ifrån sig sitt "Var är ni jag är vaken-tjut" var det riktigt svårt att ta sig ur säng då klockan enbart visade 04.

Sjukstugan

2010-10-28T12:45:00.006+02:00

Vi klarade oss från magsjukan i ca ett år men nu har den alltså hittat hit, eller rättare sagt, till Milla. Hon började morgonen med att kräkas och eftersom just morgonkräkningen var första symptomet på Theos hjärntumör kan ni ju tänka er min tankegång. Efter att ha lugnat ner och blandat ut panik med lite sunt förnuft inser jag att det antagligen rör sig om vanlig magsjuka och det blir att stanna inne för vår del i några dagar framöver. Hur rastlösa vi än är/blir. Mitt mission för tillfället är att försöka få i liten tjej vätska i alla dess former, vilket är betydligt lättare sagt än gjort men skam den som ger sig.

Stor kram från sjukstugan.

Bock i listan

2010-10-27T13:23:00.007+02:00

Precis hemkommen efter öppna förskolan och både mor och dotter är helt utslagna. Det plus en lång dag igår har satt sina spår. Det gick jättebra att manekänga Rickfors & Rickfors kläder även om Milla tyckte att det var så där kul med farbrorn (Mickael Rickfors) som spelade alldeles för högt och alla som tittade på och applåderade. Det blir nog inga modeller av oss men nu kan vi bocka av det från att prova-på-listan. Lägger ut två av klädbytena på bild. (Har aldrig visat mig i pjamas för så många människor samtidigt. Inte heller fått applåder för det.)

Nu går vi och väntar på att budgivningen ska ta fart, jag har en konstig känsla av att det här kommer att ta sin lilla tid. Hursomhelst: blir som blir, kan ju inte göra mer än att hoppas.

Hoppas

2010-10-25T18:09:00.003+02:00

Kort summering av de snaste dagarna. Lånelöftet är i hamn så idag var vi och tittade på en bostadsrätt och har bestämt oss för att ge ett bud. Sen får vi se hur långt det räcker. Vuxna beslut men det känns bra trots att flytten innebär att vi lämnar Norrköping om än dock inte allt för långt bort. Efter det beslutet var det så dags att via ultraljud få reda på hur många barn jag får när jag blir stor. Ett till visade det sig, vilket också passar oss alldeles utmärkt. Beräknat datum till nedkomst är den 9 maj och risk för Downs Syndrom väldigt liten. Hoppas få lära känna den nya lilla familjemedlemmen i en fin lägenhet i Finspång. Ikväll blir det lite spa-aktivitet här hemma inför morgondagens modevisning. Massor med folk ska komma enligt Speet Spirits egen Monika. Hoppas det. Hoppas på mycket just nu. Stor kram.

Överraskningar

2010-10-22T07:45:00.003+02:00

Fredag redan. Jag vet att jag tjatar men tiden springer ifrån mig. Man tycker att man inte har gigantiskt mycket planerat i almanackan men änså rinner dagarna ifrån mig och jag hinner inte hälften av vad jag skulle vilja. (Tilläggas ska att ambitionsnivån är ganska hög.)

Igår var en riktigt bra dag. Vi gjorde ett för oss överraskande genombrott i lägenhetsjakten. Mer tänker jag inte säga...än. Men efter att ha pratat ihop oss lite kom vi fram till ett även för oss överraskande beslut. Hoppas det håller även om vägen dit känns milslång just nu.

Vi spenderade förmiddagen på Öppna förskolan Strömmen i gott sällskap. Även här överraskades jag. Detta är samma öppna förskola som Theo gick till både som frisk och sjuk och jag antar att man som en cancersjuk liten kille gör vissa avtryck. Jag har bara varit där en gång tidigare och känner ingen men började prata med en av föreståndarna och det visade sig att just hon mycket väl kom ihåg Theo och till och med sparat en teckning han gjort när han var där sista gången. (Vilket var 2 och ett halvt år sedan.) Teckningen fick jag, en klassisk Theo-tavla, lika underbar som han själv i glada, spralliga färger och hans namnteckning längst ner i kanten. Kan man bli annat än glad. Nu fredag. Kram

Rickfors & Rickfors

2010-10-20T08:31:00.002+02:00

På tisdag nästa vecka ska jag och Milla manekänga Rickfors och Rickfors nya klädkollektion (helt ekologiskt), i Crescendo, Knäppingsborg klockan 18.00. Så är man lite klädintresserad eller bara vill mingla runt bland likasinnade, lyssna på skön musik eller helt enkelt stötta mig och Milla så är man hjärtligt välkommen ner. Helt gratis är det också. Kul ska det bli hursomhelst. Kram

1-åringen

2010-10-18T12:05:00.004+02:00

18:de oktober och Milla blir ett år. Helt otroligt vad tiden går snabbt men det är bara att hålla i sig för jag har ännu inte hittat bromsen. Favoritpresenten blev dockan på bilderna. (som matas med nappflaska genom näsan av Milla) Idag åt hon själv min stora tjej och med gott resultat. Den där nappflaskan är också snart passé, det är numera pipmugg som gäller. Är man ett så är man.

Som ettåring ska hon också göra premiär på catwalken då hon (och jag) ska gå modevisning för Speet Spirit nästa vecka. Det ser vi fram emot båda två tror jag. (om jag kommer i några kläder så som jag växer i omkrets) Men det är nästa vecka det. Den här har ju precis börjat och än har vi inte riktigt firat klart. Så ha det gott finfina vänner.

Förkylningen från hell

2010-10-15T18:20:00.002+02:00

Har drabbats av en väldigt jobbig förkylning (ja, jag erkänner, blir väldigt ynklig när jag är sjuk). Har druckit åtskilliga koppar te med honung under dagen men halsen vill inte göra sig av med det onda. Har till och med varit relativt duktig och inte gjort alls många knop under dagen för att kroppen ska få den vila den behöver. Det känns att den jobbar på högvarv med både barn och sjukdom. Rastlösheten vann dock i förmiddags då jag helt sonika blev sugen på nybakat bröd och ställde mig och bakade just matbröd för första gången i mitt liv. Tyckte det passade bra till potatis och broccolisoppan jag lagade till lunch. Gott blev det. Städning har vi också hunnit med, men här lät jag mannen ta befälet då dammande av kök gjorde mig lika andfådd som en biggest loserdeltagare efter ett maratonlopp.

Hur som helst lördag imorgon och vi ska fira vår lilla ettåring. Vi ska dessutom titta på lägenhet och håller alla tummar för att den ska falla oss i smaken. Nu: trevlig fredagkväll med film och popkorn i sängen.

Självreflektion och självömkan

2010-10-13T14:20:00.002+02:00

Fryser lite och halsen gör ont. Har varit på öppna förskolan på förmiddagen och det tar verkligen musten ur både mor och barn. Vi har sovit gott båda två en stund nu. En av oss sover fortfarande. Jag har inte varit så extremt trött den här graviditeten, eller så ligger jag redan på en så låg nivå av energi så att jag inte märker någon skillnad. Nä, jag tror faktiskt att jag förkonats från den där extrema tröttheten. Men visst känns det att man ska ha barn igen. Kroppen jobbar på högvarv och en lunchlur är prima grejer både för stor och liten. Jag går dock fortfarande omkring som på moln och mår hur bra som helst efter de här 6 veckorna med illamåendet från hell. Tänk vad mycket vi tar förgivet. Att få må bra borde vara en självklarhet men så är det ju tyvärr inte för många. Och jag måste medge att mitt illamående fått mig att reflektera och tänka tillbaka på hur Theo måste ha mått under hans cytostatikabehandling. Jag kanske inte borde ha klagat, det känns så futtigt i jämförelse men min referenspunkt ligger inte högre i detta fall. Och en viss självömkan är väl ok under begränsade former så länge man är medveten om att andra har det värre och att man så njuter av att få må bra när man väl gör det.

Har avslutat boken "energitjuvar" läste äntligen ut den på flyget hem från Italien. Det var en sån där bok man verkligen fick tvinga sig själv till att läsa. Blir nästan arg på hur dålig den var och har god ust att skriva om den själv. Jag hade sådana förhoppningar. Lärde mig tyvärr inte mycket. Men nu har jag gett mig i kast med Mia Törnblom och hennes Självkänsloböcker och även om jag inte hunnit så långt på grund av ont om lästid är det redan en favorit. Jag mår helt enkelt redan bättre bara av att läsa. Finns nästan inget mer upplyftande än en bra bok som tvingar en till självreflektion.

Har idag även hunnit med att oroa mig lite över tvillingfrågan, druckit min första kopp kaffe på flera månader och planerat lite inför den kommande ettårs dagen. Hur kan ett år gå så fort. Trevlig onsdag finfina vänner.

Viktoriafallet

2010-10-12T15:03:00.005+02:00

Jag är för tillfället helt känslomässigt rubbad och mina tårkanaler kan närmast liknas vid viktoriafallet (som för övrigt är dubbelt så högt och en halv gång så brett som Niagarafallet). Hormonerna har helt tagit över, så till den grad att jag gråter för vad som helst. Igår tex var det helt omöjligt att titta på Biggest loser. I Söndags morse såg jag helt svullen och rödsprängd ut runt ögonen efter att ha försökt se lördagsfilmen "P.s. I love you". Ikväll känner jag mig hyfsat säker dock då jag tänkt sitta bänkad för att se Holland och Wesley Schnider (som har liknats vid min man eller om det var tvärtom) möta Sverige.

Inskriven är jag hur som helst på Mvc igen. Två stick i armen, blodtryck och kiss på sticka. Allt ser normalt ut. Allt känns också bra. Förutom den lilla detaljen att barnmorskan antydde att kraftigt illamående inte är helt ovanligt vid tvillingar. Den 25:e vet vi.

Moster Becka

2010-10-11T18:06:00.007+02:00

Hur svårt ska det vara...vi letar och letar men det finns ingen lägenhet som vi är intresserade av. Eller jo, jag gjorde en intresseanmälan idag men det var hos hyresbostäder och där hinner man knappt trycka på intresseanmälningsknappen förrän man har fått svar om att man inte går vidare i processen. Tydligen måste man redan vara hyresgäst för att ens ha en chans. Så letandet fortsätter...mest hos andra fastighetsbolag. Hoppas innerligt på min nuvarande värd som lovat att höra av sig så fort han får in någon större lägenhet. Vill bara ha den här flytten gjord. Ju längre vi väntar desto svårare får jag med att kunna hjälpa till...och det här med att bara stå vid sidan av och titta på är sedan länge något jag inte är jättebra på.

Imorgon ska jag på inskrivning, denna gång hos mödravården på Lovisa. Har bara hört bra saker om mvc där och det geografiska läget gör besöken en aning enklare. Kom just på att jag glömt berätta att jag ska bli moster. Har inte fått säga något (det har gått så där i och för sig) men nu måste det vara säkert att här på bloggen kunna skrika ut att Milla ska få en kusin i början på februari. Moster Becka och kusin Milla. Det blir grejer det. Tills det lilla charmtrollet är här blir det bilder på blivande kusin/storasyster Milla. Kram så länge.

Prego

2010-10-10T09:03:00.011+02:00

Vi kom, vi åt, vi strosade. Det kan nog sammanfatta vår resa till Bergamo, Italien i veckan. Verkligen skönt med en verklighetsflykt från vardagen även om det innebär att man blir helt förstörd av att faktiskt slappna av. Bergamo är underbart vackert och ett ypperligt ställe att bara vara på. Så tillhör jag ju den lilla skara, jag antar att vi är i minoritet, som inte låter sig imponeras av det italienska köket. Det är ett jättebra land om man gillar varma mackor och pizzaslice men utöver det ställer jag mig frågande. Jag gillar bättre den italienska maten med svensk toutch. Hur som haver, mätta blev vi, flera gånger om och jag har antagligen gått upp två extra kilo till den befintliga bebismagen som redan gör byxorna trånga. (Åt dock endast en chokladbit, bildbevis åvan.)

Det bästa med att åka bort är dock att komma hem till vardag, barn och bestyr. Jag gillar ju mitt liv. Låter några bilder få berätta mer om resan. Orden verkar inte vilja komma idag.

Kram

Trebarnsmamma

2010-10-04T07:51:00.003+02:00

Jag säger så här; om det här hade varit min första graviditet så vet i fasen om det hade blivit flera barn. Det kan inte vara lagligt att må så här. Ständigt yr och orkeslös till den grad att jag får visualisera minsta rörelse för att skrida till verket och så på det min vän illamåendet som i dagsläget inte är här ständigt (tack och lov) men leker tittut. Det enda som håller mig uppe är vetskapen om att det här är sista graviditeten. Jag hade aldrig trott att det skulle bli en trebarnsmamma av mig. (förutsatt att den här graviditeten går bra) Man ska ju vara försiktig med att ta något förgivet och även om det är ett trist synsätt så är jag, efter allt vi varit med om, extremt försiktig med att ta ut något i förskott.

Om två veckor blir det i alla fall första besöket hos barnmorskan. Och inte långt därefter blir det så första ultraljudet. Jag är mest spänd på att få se om det är en eller två där inne. Det finns ju en liten risk/chans beroende på hur man ser på det.

Blir inte så många fler inlägg i veckan. Men när jag kommer tillbaka lovar jag bilder. Ha det bra goa vänner. Kram

Verklighetsreflektion

2010-10-02T12:20:00.002+02:00

I veckan var jag och Milla på öppna förskolan som vanligt. Det är samma öppna förskola som jag gick med Theo till så föreståndarna vet vår historia. En av föreståndarna ville prata med mig och berättade då om en mamma som förlorat sitt barn i maj i år och undrade om jag vill prata med henne eftersom mamman i fråga saknade någon att prata med som varit med om ungefär samma sak.

Klart jag tackade ja till det. Det har snart gått två och ett halvt år sedan vi förlorade Theo och även om man aldrig någonsin glömmer så går dagarna obemärkt förbi, en del smärtsammare än andra, vissa till och med helt smärtfria. Jag antar att det är så det måste få vara. Jag glömmer aldrig, jag älskar honom inte mindre för det, jag har bara accepterat och det där otänkbara onda har normaliserats och blivit min vardag. Jag saknade själv någon att prata med, någon som verkligen förstod den där första hemska tiden direkt efter hans död. Jag har fortfarande behov av att prata av mig om honom och så som hon kan utnyttja mig med frågor, råd och stöd kan jag utnyttja henne. Det är tråkigt att skriva det men det blir en sorts tröst i att veta att det finns andra som verkligen förstår, trots att det innebär en extrem smärta för dem, samma smärta som den vi en gång fick uppleva, som vi än idag kan känna. Men vi är i alla fall inte ensamma i det som kan beskrivas som helvetet på jorden.

Vi kommer att ses fler gånger nere på öppna förskolan och jag är alldeles säker på att vi kommer att ha både trevligt och stor, ömsesidig nytta av varandra. Ser fram emot det. kanske kan man utvecklas ytterligare och förstå än mer om varför man känner, tänker och handlar som man gör/gjort.

Det var veckans djupa tanke tror jag. Nu ska jag passa på att vila lite då mannen åkt till sthlm och Milla tar lunchluren. Kram

Grattis mannen

2010-10-02T08:33:00.002+02:00

Lördag den 2:e oktober och vi har numera en 36-åring i huset. Mannen fyller år idag och ska fira den i Stockholm tillsammans med sina grönvita bröder. Vi lite yngre förmågor stannar hemma och har tjejlördag. Vi har planer på att äta upp resten av tårtan som blev över från gårdagens firande, lägga pussel och slötitta på tv. Men innan dess några måsten. Theo ska få nytt ljus på graven, jag måste få tag på återförslutningsbara enliters-plastpåsar inför resan och så ska gymmet få ett besök.

Illamåendet håller sig i schakt så här på förmiddagen så det är fullfart för att hinna med så mycket som möjligt innan det slårt till och jag blir stillasittandes. Härligt med lördag.

Trevlig och fin helg. Kram

En bild säger mer...

2010-09-29T14:51:00.004+02:00

Idag får bilden tala. För vi känner oss precis så som det ser ut. Utslagna, trötta, hängiga, instängda och lite åt fel håll. Imorgon blir säkert bättre. Kram-

Syskonkärlek

2010-09-27T09:18:00.005+02:00

Ny vecka, nya tag. Helgen i Stockholm var mycket givande för vårt arbete i Novahuset och vi har fått mycket matnyttig information att ta till oss. Tyvärr blir det väldigt mycket stillasittande och därtill massor med onyttigheter så man känner sig än mer uppsvälld, som om det inte vore nog med en växande gravidmage. Men illamåendet har varit som bortblåst i stort sett hela helgen och jag hoppas innerligt att det är över nu.

Skönt hursomhelst att vara hemma i vardagen igen. Milla fortsätter att sköta sömnen och i morse fick vi sovmorgon igen. Kan helt klart vänja mig vid det nu innan nästa period med vakna nätter börjar. Nu dags med lite vardagsbestyr innan jag ska skämma bort mig hos frissan.

Har varit dålig med bilder här på bloggen och ska försöka ändra på det nu. Mycket Milla blir det. I detta fall luktar Milla på fina blommor hos älskade storebror. Syskonkärlek så som vi får uppleva den. Kram till er.

Hallelulja-moment

2010-09-21T08:53:00.003+02:00

Jag har ett hallelulia-moment! Jag har inte mått illa sedan halv sex då Milla tyckte det var dags att ta morgon. Fick en fråga om när bebis är beräknad och om vi har räknat rätt blir det i slutet av maj. Och med min ironiska tur så skulle det inte förvåna mig alls om det blir den 28:de, dagen då Theo lämnade oss. Hur hanterar man något sådant? Inget jag tänker lägga energi på nu, blir det så får vi ta det då. I värsta fall får jag knipa igen.

Detta illamåendelösa tillstånd sätter lite hopp över helgen, då jag ska till Stockholm på utbildning igen. Inget roligt om man inte mår bra men nu ökar chansen att kunna åka. Men det är långt till helgen. Dags att ta tag i idag. Kram

Återkommer

2010-09-20T14:23:00.002+02:00

Inte mycket roligt att skriva för tillfället då jag mest går omkring och mår illa. Detta illamående som bara håller sig borta när jag sover. Återkommer så snart jag har något vettigt att skriva om igen. Något som illamåendet inte lyckats påverka. Kram

Bakis

2010-09-17T07:09:00.003+02:00

Fredag igen. Vilket för vår del innebär en tripp till landet medan Martin stannar här hemma för att både jobba och njuta av den lugn och ro som borde infinna sig då jämmer-Becka och snor-Milla (ja, vi kallar oss för det numera) lämnar byggnaden. Det ska bli skönt med lite lantluft. Vill plocka svamp och hoppas på att vädret tillåter detta. Imorgon blir det så kräftskiva (räkfrossa för oss som inte kan äta kräftor) då syster och J ansluter till stugan. Förövrigt behöver jag ingen nubbe till kräftan (läs räkan) eftersom jag ständigt går omkring och känner mig bakfull. Det snurrar, svartnar och illamåendet står som på givakt i halsen. Jag erkänner, jag tycker inte det är någon solskens historia att vara gravid och vägrar att försköna denna period i livet. Men det kunde vara värre. Mycket värre. (Nu förstår ni iallafall varför jag numera går under namnet jämmer-Becka.)

På söndag är det så val men med tanke på den riktigt bra och tillgängliga förtidsröstningen så är det redan kirrat. Ha en riktigt trevlig helg nu så hörs vi nästa vecka.

Dyslexi?

2010-09-15T08:40:00.002+02:00

Jag förstår om ni tror att jag gått och fått dyslexi med tanke på stavning och grammatiska konstigheter i bloggen de snaste inläggen. Så är dock inte fallet, utan jag är bara väldigt, väldigt slut. Trots ordentligt med sömn eftersom Milla fått in en, vad jag skulle vilja kalla för, normal sovrutin för sin ålder. (med vissa återfall) Men nu är det så att vi väntar vårt tredje och eftersom jag inte kommit över de här första hemska tre månaderna ännu så lever jag med ständigt illamående och en trötthet som knockar den bäste.

Det är väldigt tidigt fortfarande men vi har valt att berätta för familj och vänner nästan lika snart som vi själva fått reda på varje graviditet. Varför dölja det? Varför gå och må dåligt i smyg? Gömma en växande mage. Jag har aldrig förstått det där med att man inte ska berätta förrän de kritiska 12 första veckorna är över ifall att det blir missfall och man förlorar barnet. Som om det skulle vara något att skämmas över. Som om det skulle vara mitt som mammas fel. Tycker man så får man gärna höra av sig till mig. Hur som helst, dags att ta tag i dagen och försöka hålla sig sysselsatt nog så att fokus kan läggas på annat än illamående. Öppna förskolan är ett bra alternativ för just det ändamålet. Kram

Bergamo Italien

2010-09-13T19:58:00.005+02:00

Idag var jag nere på polisstationen för att ordna med ett nytt pass. Ett efternamnsbyte kräver det, liksom den resa min man, hipsvips, planerat in och bokat. Jag vet inte om vi ska kalla det för en försenad och kort bröllopsresa eller om det ska ses som hans födelsedagspresent. Hursom, är det på tumanhand utan Milla som får leka med mormor och morfar under tiden. Vart resan går? Bergamo, Italien. Vi blir borta lagom länge för mig som trivs allra bäst på hemmaplanen, samtidigt från globetrottern Martin resbehovet tillfredsställt. Ser fram emot detta enormt mycket.

Trevlig kväll

Ett datum med tråkig historia

2010-09-11T08:01:00.002+02:00

Jag tänker relativt ofta på hur lätt allting skulle kunna ha gått fel. Jag syftar då på mitt eget tillstånd tiden under och efter Theos diagnos, kanske speciellt på efter hans bortgång. Det hade varit så oerhört mycket enklare att gå in i något sorts förnekelsestadium och bara fortsatt som det var eller hitta stöd i något självdestruktivt beteende, men kanske värst av allt, att hamna i det bittraträsket av blålera som för varje liten ansträngning att ta sig upp får motsatt effekt. Starkare människor har hamnat där för mindre och jag är så stolt över att jag faktiskt tagit mig igenom det som måste vara helvetet på jorden, även om det så var med en hel del skråmor och ett brustet hjärta, men ändå med en sorts acceptans för min egen överlevnads skull och ett mycket, mycket starkare sinne.

Fel tankar kan ta mig till mörka ställen då och då, men jag tror att det måste få vara så. Jag tror man ska tillåta sig att se mörkret, det är först då man uppfattar ljusets intensitet.

Det är den 22 september idag. Ett datum med en tråkig historia. World Trade Center och terroism, mordet på Anna Lind och dagen då vi fick veta svaret på proverna av Theos cancertyp. Den värsta tänkbara på alla skalor och dessutom belägna i huvud och ryggrad. Jag försöker alltid att inte bry mig om statistik över tänkbara scenarion. Men hur kan man bortse och glömma doktorna dom på 30% chans att överleva. 30% som snart stod klart som en stor överdrift, vad vi behövde var ett mirakel. Theo var vårat mirakel, och som en väldigt stark och insiktsfull änglapappa sa: De lämnade oss för en annan dimension eftersom de i detta liv redan var fullärda. En skön tanke att luta sig mot.

Becka goes Orvar

2010-09-10T09:20:00.004+02:00

Fick en fråga igår om vad jag tyckte om filmen Änglavakt. Jag tog mig igenom den utan fler stopp men måste nog risa den ganska rejält. Som en förälder som kan känna igen sig i situationen är det ganska mycket som kan ifrågasättas samtidigt som filmen bygger på en fin tanke. Sen är jag inte så himla mycket för lyckliga slut, kanske för att mitt eget slutade i tragedi. Inte så att jag inte unnar någon annan mirakel utan mest för att det inte alltid är så enkelt. Men fortfarande jag vill gärna tro på filmens grundidé. Det är en skön känsla som ger något sorts hopp när världen är som mörkast. Det är dock ingen film jag kan rekommendera. Men smaken är som baken. Om vi orkar blir det nog en ny film till kvällen. Skulle vilja se Precious. Känner mig lite som filmrecensenten Orvar.

Trevlig helg.

Änglavakt

2010-09-09T06:30:00.006+02:00

Nu har min blogg gått och blivit riktigt vintrig. Men jag läste att värmen bara är här till helgen innan hösten drar in på riktigt och eftersom jag inte hittade någon ok hösbakgrund fick det bli vinter på en gång. Och jag är ju som jag är så jag längtar efter både höst och vinter, kyla och mörker.

Idag ska jag försöka göra ett nytt försök att se Änglavakt. Jag fick ett tips från en vän om att den filmen var riktigt bra och det tror jag säkert att den är men jag kom inte längre än 14 minuter in i filmen förrän jag var tvungen att ta paus för att orka se. Orkat har jag inte riktigt gjort sedan dess (läs i måndags) men jag ska ta mig igenom den hur många tårar den än ska kosta. Det är konstigt hur allting kommer tillbaka så fort och så starkt, trots att det nu har gått tre år sedan diagnos. Som om varje känsla man kände under den där hemska sjukdomstiden ligger och väntar precis under ytan. Känslor, röster, skrik, tårar och hjärtat som slår hårt, hårt i ren förskräckelse så där som när man varit riktigt nära en olycka, när man blivit riktigt skrämd, efter en mardröm. Den känslan levde jag med i 10 månader tills den 28 maj då allt blev stilla. Som om även mitt hjärta slutade att slå. Hur jobbigt den ärn må vara så tror jag att det är "nyttigt" att påminnas om allt det där, om vad som faktiskt betyder något och hur fort det kan gå fruktansvärt fel. Det gäller att ha fokus och prioritering på rätt saker helt enkelt.

Martin har gått till jobbet och vi tjejer tittar på Makka pakka och gör oss startklara för ännu en dag på ÖF. Ska försöka hinna med ett varv till gymet och så lät det som om mamma och pappa har Milla abstinens så vi väntar ett besök. Trevlig torsdag.

Vad säger fisken?

2010-09-08T08:07:00.007+02:00

Bildtext: Milla alias Chucky

Söt lilla Milla, så fort jag frågar henne om något slår hon ut med armarna och spretar med fingrarna i en överdriven gest som närmast kan tolkas som ett alltför oskyldigt "jag förstår inte vad du menar" och säger "ta" som i borta. Bara 11 månader gammal (om 10 dagar). Hon pratar inte mycket men har lärt sig olika djurläten, senast till raden av djur är fisken, där hon öppnar och stänger munnen i stora cigarr-rökningsliknande manéer. Hon är rolig min dotter men det finns också emellanåt en viss likhet med den onda dockan, Chucky.

Vi har intensifierat letandet efter nytt boende. Det vill säga vi har gått från att bara säga att vi letar men inte orkat till att faktiskt kolla runt en aning. Vi behöver större yta men det är svårt att hitta rätt eftersom man med åren gått och blivit lite kräsen, för att inte säga bekväm. Vi letar på men är det någon som springer på en ledig trea alternativt fyra i ett lugnare område av Norrköping så får man jättegärna höra av sig till oss. Kan vara både hyres- eller bostadsrätt.

Det är, för egen del, inte helt lätt att släppa lägenheten vi bor i för tillfället. Jag flyttade hit med Theo samma sommar som han fick sin diagnos och har många både bra och jobbiga minnen härifrån. Och eftersom minnen är det enda vi har kvar så håller jag hårt i dem. Kommer ha separationsångest när det väl är dags att släppa taget men det får jag handskas med då. Inte oroa sig över sådand man inte kan rå på redan nu. Nu dags att göra oss klara för öppna förskolan. Ha en helt underbar onsdag finaste bland vänner.

Energitjuvar

2010-09-07T06:19:00.006+02:00

Jag börjar bli riktigt bra på att urskilja energitjuvar från vänner. Det har tagit mig tre år men nu är inte identifieringen längre svår utan det svåra ligger i själva hanteringen. Efter att ha gått på energireservens sista droppar under tiden Theo var sjuk och efter hans bortgång är man rädd om de där sista värdefulla energipärlorna och man märker både tydligt och snart vad och vilka det är som ger och vad och vilka som tar den där livsbehövliga energin.

Jag träffade en av de sedan länge identifierade energitjuvarna innan helgen. Jag var beredd, medveten och ville prova och se vilken påverkan hon/han hade på mig. Och fortfarande är det svårt att tänka rätt tankar för att "snattandet" av min energi inte ska bli så påtaglig. Varför ska det vara så svårt? Bestämde mig dock efter senaste erfarenhet att inte försätta mig i liknande situation igen utan snällt och vänligt avböja all kontakt med de energitjuvar jag redan vet om. Varför slösa, det är det inte värt. Inte ens om min energireserv nu är betydligt mer obegränsad än vad den var för bara några år sedan. Jag är rädd om min energi och vill inte ge bort den till vem som helst. Det går ut både över mig och de jag verkligen vill slösa och skämma bort med energi.

Har beställt en bok om just energitjuvar som jag ser fram emot att få läsa och lära av. Jag törstar efter utveckling. Det kanske ni märker. Kram

En "bättre" männsika

2010-09-06T13:22:00.003+02:00

Äntligen måndag. Helgen har minst sagt varit intressant. Ungdomsstyrelsen höll i utbildning och vi på Novahuset passade på att lära oss nya saker för att förbättra vårt arbete i föreningen. God mat, en hel natts sömn, några små överraskande moment, många, långa och hjärtliga skratt samt ny kunskap satte pricken över helgen.

Jag försöker att hela tiden arbeta med mig själv, för att uppnå min tolkning av hur en "bättre" människa ska vara. I mitt fall innebär detta en hel del arbete med att slå bort oroande tankar innan de får färste och tar energi. Varför slösa den energin på något man ändå inte kan rå på. Självklart i teorin kan tyckas men inte helt enkelt att eftersträva bevisligen. Jag har dessutom lovat mig själv att gå in i varje ny situation med en inställning om att lära något nytt och ha roligt. Jag menar det värsta som kan hända i så fall oavsett om situationen inte riktigt blev som jag tänkt är att jag blivit en erfarenhet rikare och förhoppningsvis förlängt livet med ett eller flera skratt. Jag försöker också utsätta mig för situationer jag annars skulle backa för.

Jag kan säga att detta är en verklig utmaning. Jag ställs hela tiden för situationer där jag behöver tänka mig för. Tänk att invanda beteenden kan vara så svåra att ens upptäcka hos sig själv. Det är dock roligt att reflektera över varför man finner den eller det så irriterande eller varför oron över en så liten sak så snabbt och hårt får fäste. Svaret ligger oftast inte hos någon annan utan hos en själv så det är bara att börja titta inåt och försöka förstå, eventuellt ändra och förhoppningsvis uppnå ett djupare välmående. Det är i alla fall mitt mål för den här förvandlingen. Man kan alltid bli bättre på något.

Klockan rullar på och snart är det dags för en tur till gymet. Har vankat fram som en höggravid efter fredagens functional moves pass med Aida. Idag blir det löpning. Ha en bra dag. Kram

Fredag

2010-09-03T09:02:00.004+02:00

Fredag och jag packar inför en fullspäckad helg. Jag ska tillsammans med fyra andra novatjejer på utbildning i Stockholm, något jag sett fram emot av flera anledningar. Dels handlar utbildningen om "Unga, sex och Internet" ett högaktuellt ämne som vi ska föreläsa om runtomkring i Östergötlands hög- och gymnasieskolor, och eftersom utbildningen är både lördag och söndag blir det dessutom en natts övernattning vilket innebär en hel natts ostörd sömn.

Innan tåget avgår tidigt i morgon bitti väntar dock en fredag med bland annat både fika och träning, så hur ska denna dag inte kunna bli bra. Hoppas ni får en trevlig helg. Milla hälsar. Kram

Att leva mer medvetet

2010-09-01T12:47:00.009+02:00

Jag har tänkt vidare på det här med perfektionism. Jag tror jag är en periodare gällande perfektion inom vissa områden. Ibland förvånar det även mig, då små och otroligt triviala saker kan bli extremt viktiga och endast mitt tillvägagångssätt är rätt vilket innebär att be om hjälp är otänkbart. Det gäller att vara en positiv perfektionist, dvs. att kunna välja situationer och sammanhang då det är värt att sträva mot perfektion. I många fall räcker good enough tillräckligt långt. Perfektion påverkar även våra relationer. Sätter man höga krav på sig själv förväntar man sig snart även perfektion från andra, vilket många gånger sställer till det rejält.

Boken Good enough har en del utmaningar som man kan prova på att göra. En av dessa tänkte jag försöka mig på nu. Det handlar om att leva mer medvetet, om att starta dagen och avsluta kvällen med några minuters reflektion via morgon- och kvällsfrågor som antecknas för var dag. Man kan sedan gå tillbaka och titta på svaren för att se vad som förändrats i tanke, känsla och beteende. (Bör inte svara samma svar mer än en gång.)

Morgonfråga 1: Vad är jag lycklig över i mitt liv just nu?
Svar: Min familj och mina vänner

Morgonfråga 2: Vad kan jag bidra med som höjer min eller andras livskvalitet idag?
Svar: Leenden och skratt

Morgonfråga 3: Vad har jag bestämt mig för idag?
Svar: Att inte stressa

Kvällsfråga 1: Vad har jag gjort bra idag och vilka egenskaper visar det att jag har?
Svar: Jag har lyckats ta det lugnt i stressiga situationer och har hållit orosmoment i schakt, vilket visar på tålamod, lugn och insikt i att framtiden inte går att rå på...än

Kvällsfråga 2: Vad är jag tacksam för idag?
Svar: Tacksam över att jag mår bra.

Kvällsfråga 3: Om jag kunde leva om min dag, vad skulle jag göra annorlunda?
Svar: Jag skulle ha visat de människor jag sprungit på under dagen än mer intresse. Frågat mer.

Idag var det höstens första öppna förskola och Milla såg ut att stortrivas bland alla ny och gamla små vänner. Tyvärr verkar hon mer intresserad av att möblera om bland uteskorna än att sjunga men det kanske vänder. Trötta blev vi ialla fall båda två. Kram

Good enough

2010-08-31T12:21:00.002+02:00

Jag håller på att läsa en bok jag fick av min man lite på skoj. Den visade sig vara riktigt tänkvärd. Den heter "Good enough" och är skriven av Elizabeth Gummesson. Den handlar om perfektionism och hur den bokstavligen driver oss till rent hälsofarliga tillstånd, bara för få vårt enorma bekräftelsebehov tillfredsställt från vår omgivning. Ju mer jag läser desto löjligare framstår denna hets vi själva framtvingar. En perfektionshets som är dödsfarlig och som ingen blir lyckligare av fastän men gärna vill tro så.

Varför är ett späckat schema i kalendern något beundransvärt? Varför hittar vi på en massa saker att göra, inte för att vi själva vill utan för att kunna berätta om allt det vi gör inför andra. För att när någon frågar vad gjorde ni i helgen är det en triumpf att kunna rabbla roliga grejer man hunnit med även om dessa ibland inte blev helt lyckade men det behöver man ju inte nämna. Inte konstigt att vi mår dåligt, har ont i huvudet och magen när vår lilla fritid är kantade av en massa måsten för att det helt enkelt ska se bra ut i statusraden på Facebook.

Jag orkar inte med hetsen. Jag har lagt ned Fejjan och jag är en av dem som tycker att en bra helg är en helg som är helt tom på planer och som blir som den blir eftersom vi gör just det som faller oss in just då. Det är då vad som helst kan hända och det är ok även om inget händer och jag inte har något att berätta för vännerna vid nästa fikatillfälle. Det får inte vara för planerat då försvinner det roliga om ni frågar mig.

Ni som letar efter en bra bok att läsa samtidigt som man får sig en tankeställare, leta upp just Good enough, den ställer en hel del på kant. Nu dags att ta en paus. Milla somnade precis och jag ska göra absolut ingenting för ett litet tag. Kram

Hårddragen oro

2010-08-30T10:08:00.005+02:00

Kors i taket, ta i trä och allt det där men i natt sov Milla mellan 18.30-07.00 med bara ett avbrott för välling. Det är första gången på...nä förresten, det är första gången punkt. Inte konstigt att hon är trött efter veckan som varit med feber, hosta och en täpt näsa som tvingar till val mellan napp eller luft, där det sistnämnda många gånger inte är helt självklart för en så liten och envis nappälskande tjej.

Veckan som gick har varit jobbig. Martin frågade mig igår varför jag, så fort någon blir lite sjuk, tror att denna någon ska dö ifrån mig. Kanske lite hårddraget, men han har rätt, tanken finns där och jag tycker nog inte att dess existens är så konstig efter allt som har hänt. Jag har fortfarande lite problem med tiden innan vi fick Theos diagnos. Tiden då vi sprang fram och tillbaka till vårdcentralen, tiden då jag kände att något var riktigt, riktigt fel men inte fick ett uns av gehör. Halsfluss, i värsta fall borelia, sa de. Om det nu hade varit så väl.

Det är det där ansvaret över skillnaden mellan liv och död, den där känslan av att inte bli trodd, av att något som kan verka litet egentligen kan visa sig vara så stort, så livsavgörande. Känslan av att inte veta. Det är hopplöst att det inte finns några garantier för att det där inte ska kunna hända igen. Däremot inte sagt att jag går och oroar mig jämt, det skulle jag varken vilja eller orka. Jag har valt livet men när Milla blir sjuk är det enkelt att bli påmind om hur lätt och snabbt allt kan förändras.

Måndag och mannen ska till Stockholm, (behöver jag säga vad han ska göra där) så det blir en tjejkväll innan Milla somnar och jag får tid att läsa en bra bok, se slutet på en dålig film och mysa under filten med tända ljus. Jag är förälskad i den här årstiden.

Mer frekvent bloggande

2010-08-29T08:57:00.004+02:00

Det är en del som händer nu, många tankegångar och jag kommer snart att kunna berätta mer om det, om allt. Jag funderar nämligen på att ta upp bloggandet igen. På en lite mer frekvent basis, än vad som varit.

Jag ska bara komma över den här koman jag går i efter en väldigt jobbig vecka rent sömnmässigt. Milla har varit sjuk och ett redan aktivt barn med få sovtimmar sover än mindre med rethosta och snorig näsa. Dessutom är vi extra trötta idag då vi var i Sörping på extremt trevligt bröllops/födelsedags/namngivningspartaj igår. Tack snälla Åsa och Tobbe för många skratt, god mat och trevligt sällskap. Det gav energi.

Som sagt, jag återkommer...snart. Kram

Talande tom blå stol

2010-08-19T19:40:00.004+02:00

Jag hatar den där tomma stolen mer än någonting annat. Den är så talande, en talande becksvart tystnad och milsdjup saknad. Jag kan se hans konturer sitta på den där blå stolen. En leende Theo, full av liv och livslust. Konturer av det förförflutna, av hur det borde vara. Så ensamt. Det är inte den fysiska ensamheten som är värst, den går att råda bot på, utan den sortens ensamhet som sitter i huvudet. Den där ensamheten som tränger in så djupt, som smyger sig på från känslan av ingen annan förstår.

Dags för beslut

2010-08-17T14:07:00.004+02:00

Ok, dags att ta några beslut. Har varit mammaledig i 10 månader nu (imorgon för att vara exakt) och det är inte helt fel men väggarna kommer allt närmre och jag tror inte att det är så mycket att jag inte har nå att göra, för det har jag, (tiden springer ifrån mig) utan mer känslan av att inte veta vad jag ska göra. Mammadagarna räcker till årsskiftet. Så tills dess borde jag veta vad jag vill.

Jag måste erkänna att jag har lite problem med att gå hemma. Det känns som om man inte gör någonting alls när man egentligen har ett 24 timmars jobb sju dagar i veckan. Och det absolut viktigaste och betydelsefulla jobb man kan ha. Dåligt betalt är det dock men det kan inte hjälpas och spelar mig ingen roll. Jag trivs med min ängel. Barn behöver rutiner men ibland blir det lite för inrutat för egen del. Jag antar att alla jobb har sina för- och nackdelar. Jag tänker hur som helst passa på och utnyttja fördelarna med det här "jobbet" innan verkligheten kallar på mig igen.

"Jobbet" (läs Milla) söker uppmärksamhet. Hon har fått tag på min mobiltelefon och står tittar på mig med ett leende. Hon vet så väl vad som händer härnäst. Älskade lilla bus. /Kram

Hoppas det vänder...

2010-08-09T19:05:00.002+02:00

Som enda Norrköpingsbo som inte befinner sig på Nya Parken för att se matchen mellan IFK Norrköping och Bajen sitter jag här i soffan (dock med Tv4 sport påslagen) och tycker allt är trist och träligt.

Kom att tänka på att om allt hade varit så som det var tänkt, så som det skulle ha varit, skulle min stora kille ha börjat skolan om bara några få veckor. Hur stort hade inte det varit. Första klass. Nu blev det inte så... Han hade varit så duktig. Klarade allt min smarta lille son. Önskar jag hade haft ett uns av hans styrka. Då hade jag klarat av det här bättre. Då hade jag inte haft ett problem i världen. I jämförelse med det som var har jag väl inte det heller men oj vad jag önskar att saker och ting skulle ha blivit så som det var tänkt.

1-0 till Peking. Hoppas det vänder, annars får jag hem en ilsken man.

Ännu ett...

2010-07-29T15:24:00.002+02:00

Ännu ett blogginlägg av bäste herr Birro som jag till 100% kan ställa mig bakom. http://blogg.passagen.se/marcusbirro/

Rättvis och Rastlös

2010-07-27T09:27:00.004+02:00

Det här med mina planer på att omskola mig. Jag tänkte, bestämde och sökte (och trodde och hoppades en hel del faktiskt) men det gick inte vägen. Hade dock aldrig trott att det skulle vara regeringen somsatte sig på tvären gällande min framtid! Deras nya antagningsregler tillsammans med otur avgjorde utgången. Jag har bra betyg, riktigt bra faktiskt men eftersom jag läste på gymnasiet på 90-talet tillhör jag the old school och de som idag läser på gymnasiet kan få betydligt högre i snitt än de max 20 p som var taket på min tid. Detta gör det hela lite skevt. Jag och alla andra som söker till samma utbildning som dagens nyexaminerade studenter har inte en chans. Hade aldrig trott att antagningssnittet för sjuksköterskeutbildningen här i Norrköping skulle ligga kring 19.7 av max 20p. Men så är nu fallet och trots att det på pappret finns en minimal chans att fortf komma in så tror jag att den rent praktiskt är helt obefintlig.

Nu står jag inte och faller med detta besked (även om det tog ett tag att komma över besvikelsen) eftersom jag har mammadagar kvar. Men denna rastlösa själ tycker att det skulle vara skönt att få göra något till hösten. Jag söker jobb aktivt, diverse jobb, jag är inte kräsen. Så om nu någon har något bra tips om ledig tjänst får ni gärna hör av er till mig. Jag kommer dock inte lägga sjuksköterskeutbildningen på hyllan. Inte riktigt ännu i allafall. Som det känns nu kommer jag göra ett nytt försök till våren och hoppas på att färre söker och att regeringen hunnit se över de nya helt befängda reglerna tills dess. Jag är för rättvisa.

/Rättvis och Rastlös

Krusidullöst

2010-07-26T19:02:00.008+02:00

De sa på nyheterna i morse att enligt ny undersökning är de flesta av oss rädda för att bli äldre. Jag kanske kan förstå det ur ett rent samhällsekonomiskt perspektiv. Det är ju tyvärr många gånger de äldre som i besparingstider får det allt sämre. Men om man nu kan bortse från just den synvinkeln så ser jag faktiskt fram emot att få bli äldre. Jag ser det som en förmån att få bli gammal, alla har inte den turen.

På något sätt skulle det vara skönt att ha livet gjort, om jag nu kan uttrycka mig så, och bara titta tillbaka på det som varit, förhoppningsvis vara nöjd med det som skett och bara leva i nuet den tid som är kvar. För det är svårt att leva i nuet just nu. Det är för mycket på gång. För många måsten och krav. Jag vill bara bort från allt det ibland. Varför kan inte folk förstå att mina mål och drömmar inte är som de flesta andras. Våra erfarenheter är olika. Mina antagligen något mer iögonöppnande. Jag har en klar bild av vad som är betydelsefullt för mig, vad som verkligen spelar roll och som gör mig lycklig. Tyvärr höjs ett och annat ögonbryn som till och med kan få mig att börja tveka ibland. Men tveksamheten sveps förr eller senare bort, som två fötter från en matta som hastigt dras undan. Jag vet att jag kanske inte passar in i den här tidens eftersträvan. Och jag har hört gång på gång att man ska aldrig vara nöjd, för då slutar man att sträva uppåt. Men jag är hellre nöjd än ständigt och olyckligt strävar efter ouppnåelig lycka. Inga krusiduller här.

Simrishamn och semesterfirande småbarnsföräldrar

2010-07-25T13:21:00.019+02:00

Semestern hade fler än bara två etapper men tid och ork sinade så därför får resten av semesterresan helt enkelt förklaras med bilder istället för ord. Detta är vad vi skulle kunna kalla för en typisk semester för en småbarnsförälder. Där resan hem och ner till Simrishamn tog runt sju timmar enkel resa pga av diverse blöjbyten, matpauser för både stora och små och bensträckning samt hörselåterhämtning från ilsket barn som absolut inte vill sitta fastspänd. Men det är väl det som är semester att ta det som det kommer och låta det bli som det blir. Trevligt var det hursomhelst både för vuxna och barn. Tack Henrik, Christine och Victor för presenten. Österlen är numer en favorit som kommer att besökas fler gånger.

Etapp 2

2010-07-20T19:41:00.002+02:00

Framme i Simrishamn sedan ett tag och vi har lärt känna omgivningen. Det är rikigt fint här nere och vi stortrivs alla sex. Det blir lite annat med semester när man är småbarnsförälder. Det är ganska spontant och avslappnad dock under rimlig gränser, för hur spontan kan man bli med en liten i släptåg. Hon somnar nog snart efter en väldigt lång resa och intrycksfull dag. När hon så gjort väntar rosé och spel i rosträdgården här utanför som vi hotellgäster har förfogande över. Imorgon väntar nya äventyr. Vilka vet vi inte ännu. Kram

Etapp 1

2010-07-20T09:42:00.002+02:00

Sitter i bilen på väg ner till Österlen. Rastlös. Jag är ju inte bra på att sitta still. Jag är heller inte bra på att inte titta på vägen när vi åker eftersom jag lätt blir åksjuk men jag tar risken för att stilla rastlösheten. Vi är alldeles strax i Värnamo där vi ska stanna och ta en bensträckare. Milla har skött sig galant så här långt, kan bero på att hon sovit mestadels av tiden. Bra hur som helst. Familjen Johansson/Boström håller täten där framme och gör det bra. Vi har mobilkontakt och avhandlar frågan närblir gamla saker antika? Svår fråga, inte ens google har något bra svar. Så förutom rastlösheten går allt som på räls. Bra bilväder har vi också. Kram

Bättre sent än aldrig

2010-07-12T19:56:00.009+02:00

Lovade ju bilder från bröllopet för ett tag sedan. Ett ganska långt tag sedan. Har varit fru Möller i två månader redan. Men jag håller vad jag lovar, även om det tar sin lilla tid.

Kram

Morgontrött...are

2010-07-02T06:20:00.003+02:00

Jag kanske inte ska ropa hej redan men kan inte låta bli att i allafall viska ett hallå lite diskret. Milla visar tendenser på att vara morgontrött(are) vilket betyder att morgnarna börjar runt 06 istället för 04.00. Dessutom verkar hon klara sig bättre utan välling nattetid. Vilket hon, till skillnad från de flesta andra bebisar som slutar med nattmålet vid sex månaders ålder, tyckte var en bra idé att börja med då. Det lilla monstret. Humör har hon och envis är hon. Alla bra egenskaper framöver, inom rimliga gränser. Men just nu när man inte kan förklara, få henne att förstå när hon står där och spänner både ögonen i mig och varje liten muskel i den där 68 cm långa kroppen samtidigt som ansiktsfärgen skiftar från sött solkysst till illröd. Söt, ensvist litet monster. Hon sover nu, igen...vaknade för tidigt, humöret vacklade och bums i säng. Sover gott och är på förhopningsvis betydligt bättre humör om någon timme.

Dagen blir varm. Vi ska såklart ut. Martin arbetar sista dagen innan semestern. Ska bli skönt att få lite nya rutiner även om de blir begränsade till tre veckor. Dock lite friare, vi har lite att se fram emot under juli månad. Trevlig helg på er!

Svårt men inte omöjligt!

2010-06-30T19:27:00.003+02:00

De är sporadiska och få nu för tiden men sammanlagt blir det här mitt 342 inlägg. Det är inte illa. Jag måste ha haft mycket att säga. Idag sitter jag dock bakom min dator med jordgubbar och choklad och funderar på allt och inget. Veckorna flyter ihop i värmen. Dagarna lika så. Det känns inte som jag gör så mycket ändå hinner jag inte med allt. Jag går i väntans tider...(nu var det kanske en och annan som satte i halsen, men bebis nr 3 får vänta) jag menar så klart antagningsbeskedet till skolan. Börjar misstro. Det är många förstahandssökande till de 60 platserna i Norrköping. Lämnar det därvid...tar det när det kommer. När nu det blir!

Jag var i Linköping i måndags. Det var första gången uppe på BarnOnkologin tillsammans med Barncancerfonden och de fikamåndagar de arrangerar. Jordgubbar och glass passade både föräldrar och barn. Glass är ju tacksamt att äta under tuffa cytostatikabehandlingar med illamående som en av många biverkningar. Det var jobbigt. Den första jag kommer i kontakt med var en pojke, äldre än Theo, men med samma kala huvud, samma sjunt och samma insjunkna, trötta ögon. Och samma hjärntumör.

Tankarna och känslorna går inte att stoppa. De startade redan på väg dit. Hur många gånger har vi inte åkt den där vägen. Gått med tunga steg genom sjukhuset, åkt hissen, känt lukten, svängt vänster och in på det som nu heter BOND. Det var svårt men för första gången kunde jag lämna sjukhuset, gå därifrån utan att veta att jag är tvungen att komma tillbaka, utan den där svårförklarliga känslan. Känslan av ren skräck och dödsångest. Jag kommer antagligen komma tillbaka, för barnen och föräldrarnas skull, men då inte påtvingat utan självvalt. Det var en ny erfarenhet för mig. Svår men inte omöjlig. En påminnelse om vad som var. Om mitt förflutna. Men även en bekräftelse på att jag kommit en bit i min bearbetning. Ett kvitto på att jag gjort något rätt. På styrka. På vilja att hjälpa. Svårt men inte omöjligt!!!

Förälskad

2010-06-17T06:19:00.006+02:00

Totalt hänförd och förälskad i hon som just nu sitter och gnagar på en leksakselefant. Hon har missuppfattat ordet "nej" fullständigt och kan driva mig till vansinne (och helt ärligt tror jag att hon är fullt medveten om just detta eftersom hon gör det med ett leende på läpparna), de sömnlösa nätterna avlöser varandra, (trots att det blir bättre) och vi tävlar ständigt i SM i envishet...men mitt i all frustration, precis när man känner att man håller på att bli tokig, slita sitt hår och dra av ett avgrundsskrik så tittar hon upp på mig, skrattar (sitt entandade ängla skratt) och allt är glömt och förlåtet. Underbara, söta lilla varelse.

Det ultimata kvittot.

2010-06-10T09:30:00.004+02:00

Det blir väldigt sporadiska inlägg på den här bloggen, men jag har valt att skriva när jag känner att jag behöver få ur mig något och dela med mig av tyngre tankar. Att det blir allt färre inlägg får ni därför tolka positivt eftersom det tyder på ett bättre välmående från min sida.

Hörde häromdagen en diskussion kring vad man skulle göra om man visste att man hade en dag kvar att leva. Jag har befunnit mig i den situationen. Jag har firat julafton med vetskap om att det varit den sista tillsammans med Theo. Jag har också firat hans fyraårsdag med samma vetskap. Jag vet precis vilka val jag gjorde för och tillsammans med honom och vilka val jag återigen skulle välja om det så gällde min sista dag i livet.

Vi firade och gjorde precis som vanligt! Vi tillbringade både jul och fyraårsdag tillsammans med de som betyder allt. Vi gjorde precis som vi brukar. Det tyder väl på att man är helt nöjd med vart man befinner sig, med hur man levt och fortfarande lever. Det måste vara det ultimata kvittot på att man inte skulle vilja ändra på någonting alls. Och jag vet att han var nöjd. Han var dödligt sjuk men det där lilla leendet sa allt.

Folk pratar om att göra allt det där de alltid drömt om att göra. Men det är så lätt att sitta helt frisk och välmående i ovetskap om vad framtiden har med sig och planera och säga hur man skulle göra. Jag tror de allra flesta omvärderar när det kommer till den där sista dagen.

28 maj 2010

2010-05-27T07:01:00.002+02:00

Då var vi snart där igen. För andra gången blir det den 28 maj så som vi upplever och lever oss igenom den 28 maj sedan 2008. Den 28 maj 2009 var hemsk, å andra sidan var alla årsdagar ett helvete att ta sig igenom det året. Men sorgeåret är över och vi är nu inne på varv två. Kanske blir det en aning enklare att ta sig igenom detta året, än så länge känns det så. Men jag tror fortfarande inte att "tiden läker alla sår". Med tiden lär vi oss dock att acceptera och hantera den otroliga sorg vi känner och kanske blir det härigenom något enklare. Även de mest tragiska, chockerande och jobbiga normaliseras med tiden.

Idag känns det ok. Imorgon vet jag inte. Men jag har svårt att förstå att det är två år sedan jag fick krama om min son.

Sluttampen av maj

2010-05-23T07:43:00.003+02:00

Vi är på sluttampen av maj och jag har svårt att förstå var det här året tagit vägen. Det är otäkt mycket som hänt på kort tid och bara bra saker som jag är så otroligt glad över. Fortfarande återstår många förändringar under 2010 som verkar bli ett riktigt bra år. Ett av de bästa. (Det är jag/vi värda efter att ha haft år som nästan tagit kål på oss).

Maj, hur som helst, och jag njuter nu för fullt av de lediga veckor som återstår. Jag har saknat att jobba, saknat att känna känslan av utförande, saknat att känna fredagskänslan och skillnad mellan helg och vardag. Många planer för framtiden finns och det är en helt underbar känsla att veta att allt ligger precis framför mig och att bara fantasin sätter gränser för vad som är möjligt.

Den 28 maj är det 2 år sedan Theo lämnade oss. Två år!! Därefter följer morsdag. En dag jag hatat de två år som gått. Men hatet beblandas nu med den där undarbara känslan av att faktiskt kunna fira att vara mamma igen. A-barnet sitter här på golvet, i en hög av leksaker, i ett ganska så sött tillstånd av förvirring. Hennes nya är att ställa sig upp och hoppa. (Lite balans hade ju inte varit fel men det kommer nog snart) Mina dagar går åt till att rädda det som räddas kan för hon är snabbt framme och drar ner allt hon kommer åt från bord och bokhyllor. En flytt kanske? Vill nu! Ska ta tag i det nu när bröllat ligger som historia.

Nu dags att göra söndag. Kram

Gott råd att följa

2010-05-19T12:03:00.003+02:00

Idag fick jag ett gott råd jag tänkt införliva direkt. Eftersom det blir en hel del fotboll för min "sämre" hälft ska han få börja betala fotbollavgift när fotbollen, oavsett om det är Lotorp, Bajen eller annat läderkulelag, krockar med något jag skulle ha gjort. För så är det och har länge varit både på tv och resor på hemma- och bortamatcher, jag tar ett steg åt sidan och släpper mitt eftersom jag vet hur pass viktigt fotbollen är för honom. Vad tror ni? 200 kr per krock låter väl rimligt.

Vi har diskuterat framtiden jag och min man och kommit fram till en hyfsad plan vad gäller boende, barn och sysselsättning. Känns bra, riktigt bra. Sen vet vi ju sedan tidigare att inget blir precis som planerat men nu har vi ett riktmärke att ta sikte på.

Har tänkt på en sak ang bröllopet. En skön tanke. Lördagen bjöd på strålande sol och värme mellan en regnig och mulen fredag och söndag. Jag tänker se på det som en fin present från vår ängel. Han visste vad vi önskade oss. (även om jag på kvällen blev uttvingad på Sörby trappa och fick några regndroppar i kronan vilket de säger ska bringa tur i äktenskapet.)
Vi får väl se vad framtiden för med sig och om vi behöver den där turen. Skadar ju inte att ta det säkra före det osäkra.

Nu dags att jaga liten Ompa Lumpa som ställer sig upp varhelst hon kommer åt.
Stor kram till er alla.

Fru Möller

2010-05-17T16:16:00.002+02:00

Jaha, så var man gift. Kan ju inte riktigt säga att det känns så mycket annorlunda förutom det något tyngre bling-blinget på fingret. Ett och annat vuxenpoäng har man väl skrapat ihop dock. (går kanske jämt ut eftersom det är ganska barnsligt att räkna vuxenpoäng fortfarande)

Dagen var helt underbar och jag kan inte komma på en sak jag skulle vilja gjort annorlunda. Nervositeten släppte så snart jag kom fram till Martin i kyrkan. Han svarade rätt på frågan från pastor Tobbe och hips vips så var man hustru och man. Efter en hagelskur av ris (Jesper prickkastade från nära håll) blev det fika i fina vädret. I Cab åkte vi till Löfstad slott och fotograferade på ett ganska otraditionellt vis. (Bilder dyker upp så snart de kommer från fotograf.)

Festen startade kl 17 och eftersom fotografen var med hela långa kvällen/natten kommer nog ett och annat bildbevis härifrån också. (En bild säger mer än tusen ord) och jag skulle ändå inte kunna göra dagen/kvällen rättvis genom att förklara för er som inte fanns på plats så ni får snällt vänta.

Glad är jag hursomhelst, glad men ovan. (framförallt till efternamnet) Lämnade in klänningen på kemtvätt idag och expediten frågade i vilket namn hon skulle skriva varpå jag säger Rebecka Tmöller. (Det kommer nog ta sin lilla tid att lära in det nya).

Stor kram och tack alla som var med och deltog och gjorde vår dag till en alldeles, alldeles underbar dag.

På tre ben

2010-05-09T20:01:00.008+02:00

Så fort vi gör någonting hela familjen blir det smärtsamt påtagligt att det fattas oss en del. Att vi haltar oss fram. Vi är fyra men det syns inte. Vi är tvåbarnsföräldrar med ett barn i famnen och ett i minnet. Milla är lillasyster till en storebror hon aldrig får träffa.

Vi lutar som ett trasigt bord på tre ben. Vi håller oss upprätt men ibland är det vingligt. I rätt läge står vi stadigt men minsta lilla kan få oss ur balans. Till syntes är vi hela men kommer man närmre ser man att det fattas en del. Det blir extra tydligt runt middagsbordet där en stol alltid gapar tom.

Många tankar nu, antagligen eftersom en väldigt speciell dag närmar sig. En dag där han borde ha varit med. Han hade varit så glad. Så fin, så stolt, precis lika stolt över oss som vi över honom. Haltar oss vidare. Ett liv på tre ben är också ett sätt att leva. Ett icke självvalt liv, ett annorlunda liv men ändock ett liv bättre än de flesta. Det blir vad man gör det till och allt behöver inte vara perfekt för att det ska vara underbart. Men saknaden är påtaglig nu. Kanske också för att det börjar närma sig två år utan min älskling. Den 28:de är det exakt två år sedan jag sist såg honom. Förstår inte hur jag klarat av det.

Tjejkväll

2010-05-07T18:07:00.003+02:00

Fredag kväll. Mannen är i Sthlm (behöver jag ens berätta vad han gör där) och jag är hemma och försöker skapa lite tjejmys men har istället fullt upp med att förhindra att Milla stoppar det mobila bredbandet i munnen. (och allt annat hon kommer åt).

Hon ska snart sova och jag ska sätta mig och försöka komma på vad och hur mycket vi glömt att ordna med inför kommande helgs högtid. Känner mig oroväckande lugn än så länge. Nervositeten borde infinna sig liksom stressen för att hinna med allt som ska göras under veckan. Talet ska skrivas, borden ska dukas, blommor ska hämtas, naglar ska fixas. Får inte heller glömma bort att dansa en dans för vädergudarna, även om det sägs att regn betyder tur i äktenskapet, så strular det till det en aning rent praktiskt.

Så här dags om en vecka ligger jag på hotellrummet och försöker slappna av inför nästa kapitel i livet. Inför livet som fru Möller.

Trevlig kväll på er.